Ett mord och tolv mordförsök är numera notiser
Ett mord, tolv mordförsök.
Modern till en man som inte fick bli äldre än 27 gråter med en vit näsduk i handen medan åklagare Niksa Lucic håller sitt inledande anförande.
För inte många år sedan hade en rättegång av den här digniteten lockat horder av reportrar, fotografer, kolumnister och tecknare.
Men då huvudförhandlingen om en skjutning på en pizzeria i södra Stockholm inleddes i Södertörns är bara en journalist på plats.
Tre pojkar, en av dem är för all del 19 och således vuxen, anklagade för mord, kläder från häktet, trotsiga blickar.
Någon som minns skotten i Fittja i vintras?
Tre maskerade män rusade in på en restaurang, automatkarbin, revolver, lokalen sprejades med kulor, endast tillfälligheter gjorde att inte många dog.
Åklagaren yrkar på stängda dörrar, advokaterna håller med, rådman Tore Gissin muttrar någonting om offentlighetsprincipen och försvinner ut för en kort överläggning med nämndemännen, två kvinnor och en man som alla är betydligt närmare döden än puberteten.
De är snart tillbaka, beslut meddelas, endast förhören med de tilltalade ska ske utan insyn.
Åklagaren trummar på.
”Tillsammans och i samförstånd”...”beväpnat sig med en automatkarbin av fabrikat Zastava”...”i närområdet gjort sig av med vapen och klädesplagg som använts vid mordet”...
Det blev mest notiser. Ännu en av alla dessa uppgörelser i kriminella kretsar. Ännu en dödsskjutning.
En nyhet är någonting som bryter mot det normala och så sent som 2015 var uppmärksamheten kring brott av det här slaget enorm.
Jag tänker på de två morden på Vår krog och bar i Göteborg, en liknande händelse, besinningslös eldgivning, fullständig likgiltighet inför kroggästerna och deras liv.
Tidningar, radio och tv ägnade veckor åt attacken, morgonsoffor och debattprogram fylldes, experter uttalade sig.
Nio år senare, en annan förhandling, inga tv-kameror, inga radiomikrofoner, på åhörarbänkarna sitter en biträdande jurist, några av polisens utredare och anhöriga till Emre, som bara blev 27. Tysta, allvarsamma, bleka.
Den unge mannen var i princip okänd av polisen och av allt att döma ett offer för vad som i pressen cyniskt benämns som en felskjutning.
Som om det för den gråtande mamman med den vita näsduken i sin hand är en lindring att mördarna klantade sig.
Längre fram under denna rättegång ska den åtalade trion, som nekar till brott, höras.
Bevisbördan ligger på åklagaren, men de här killarna har en hel del att tjäna på att lägga fram bra förklaringar till en rad besvärande omständigheter som kommer att läggas fram.
Som exempelvis vad de gjorde i Fittja: De greps nära brottsplatsen strax efter mordet.
Det finns övervakningsfilmer som visar hur tre gärningsmän anländer till brottsplatsen, tändsatspartiklar på kläder och händer, skoavtrycksjämförelser, bilder i en telefon på en av de åtalade bärande en likadan jacka som en av gärningsmännen bar vid skjutningen...
Brottet, fortsätter åklagaren, ”har haft bakgrund i eller varit ägnat att framkalla en konflikt mellan grupper av personer i vilken skjutvapen eller sprängämne eller liknande ämne används”.
De åtalade lyssnar intensivt, en av dem antecknar någonting, viskar med sin advokat.
Ännu en av alla dessa mordrättegångar i en av Sveriges största domstolar.
Jag går in på Södertörns tingsrätts hemsida i mobilen och tittar på de senaste pressmeddelandena:
”Avslutad huvudförhandling i mål om mord och försök till mord i Västberga och Tullinge”
”Häktning efter skjutning i Midsommarkransen”
”Övertygande bevisning i mål om mord och mordförsök. Paus i huvudförhandlingen för rättspsykiatrisk undersökning”
Efter att de inledande juridiska turerna är avklarade är det dags för paus.
En kvinna torkar sina tårar, stoppar ner den vita näsduken, får stöd av sina döttrar.
Klockan är tio på förmiddagen och plötsligt ramlar en andra reporter nerför trappan till den underjordiska säkerhetsal där inga årstider finns för att bevaka förhandlingen.
Större än så här är inte det journalistiska intresset för ett mord och tolv mordförsök i augusti 2024 i Sverige.