De åtalade mördarnas olidliga klantighet
Kriminella är sällan intellektuella giganter.
Men figurerna som har åtalats för bomben som dödade en ung kvinna i Uppsala tycks vara anmärkningsvärt enfaldiga.
En höstdag förra året stod jag på en gata i ett lugnt bostadsområde utanför Uppsala och tittade på ett söndersprängt radhus.
– Mina föräldrar flydde från Beirut för att slippa sådant här, suckade en kvinnlig reporter från norsk tv.
Målet för sprängningen föregående natt var anhöriga till Rawa Majid, men bomben hade slitit sönder grannens bostad och dödat Soha, en 24-årig kvinna som just tagit sig igenom lärarlinjen och som sannerligen inte var släkt med några ligamedlemmar.
De tilltänkta offren hade flyttat för länge sedan. Men det hade mördarna inte begripit.
Jag minns att jag tänkte att skylten ”Till Salu”, avsaknaden av gardiner och att det inte fanns några möbler innanför radhusets stora fönster var indikationer så goda som några på att gangsterledarens släktingar inte längre bodde i huset.
Att läsa förundersökningen om detta dåd och två andra sprängningar som ingår i åtalet minskar inte känslan av att det var amatörer som var i farten.
Det är en gedigen polisutredningen, bevisningen är god, det är domstolens sak att döma, men att de tre åklagarna har starka kort råder det ingen tvekan om.
Åtta män ställs inför rätta för olika former av inblandning i sprängningarna i Linköping, Hässelby och Uppsala, tre brott som begicks inom några dagar och som alla tros ingå i den hänsynslösa Foxtrot-konflikten.
Tre av dem åtalas för mordet på Soha. De åkte fast redan på motorvägen på väg från Uppsala.
De körde så snabbt från radhusområdet i samband med explosionen att en ledig polis som bor i grannskapet tog upp sin mobil och filmade bilen.
När de stoppades på E4:an betedde de sig så apart att poliserna blev misstänksamma.
De bar på tändare, men hade inga cigaretter. Dock lite narkotika i fickorna. Och en av dem hade en mobil på sig som skulle visa sig vara rena guldgruvan.
Här fanns bilder på bomben, en osofistikerad historia, 13 kilo sprängdeg i en mikrovågnsugn och en stubintråd.
Här fanns också chattar där anstiftaren av brotten haft vänligheten att sortera de tre attentaten i olika mappar, något som polisens utredare tackamt noterade.
”Alla på rävens sida ska bort”, löd ett av budskapen som för säkerhets skull kompletterades med tre emoijs föreställande explosioner.
Och när polisen gick igenom ett minneskort från en övervakningskamera i radhusområdet hittades bilder på en ung man som mitt i natten kommer kånkande på en mikrovågsugn och i samband med explosionen kommer springande tillbaka.
Kompletterande husrannsakningar i de misstänktas bostäder gav ytterligare fynd. Som exempelvis en handskriven manual över hur en skjutning ska genomföras.
Där står bland annat följande att läsa:
”Gör dig av med tabben på ett smart och smidigt sätt VA inte FKN DUM”.
Ett råd till sig själv som den misstänkte möjligen kunde ha följt bättre.
Vem beställde bombdåden? Det har polisen inte kunnat reda ut. Hjärnan bakom mordet går, som så ofta tidigare, fri. I varje fall än så länge.
De som rekryterades är en samling patetiska figurer med måttlig kriminalitet i bagaget.
Förhör med en av dem ger en inblick i hur det kan gå till i de här kretsarna.
Han säger att han hade en skuld på 100 000 kronor som han inte lyckades betala, att säga nej då han fick uppdraget att genomföra sprängningarna var inte ett alternativ.
I en häktescell hittades en lapp som åklagarna kommer att åberopa. Det ser ut som att en av de åtalade har skrivit ner ett erkännande av tre sprängdåd.
En annan av de misstänkta frågar polisen i förhör vad mord kan få för konsekvenser. När han får veta att livstid finns i straffskalan vill han veta vad det betyder.
”Ett icke tidsbestämt straff”, svarar utredaren
En ung man har just lärt sig någonting nytt.
Den här historien hade kunnat vara handlingen i en ny film om Jönssonligan eller en tragikomisk fars.
Men det är det inte. Det är en berättelse hämtad ur verkligheten. En berättelse om en ung kvinna, fylld av förhoppningar och drömmar, ännu i början av sitt liv, som aldrig fick börja arbeta som lärare.
Sohas pappa är förhörd i utredningen:
– Livet kommer aldrig bli bra igen. Jag har så mycket smärta i mitt hjärta.