Svantesson jämförde med USA - pinsamt
Svenska finansministrar tycks vara besatta av att i alla lägen spela på defensiven - Elisabeth Svantesson verkar inte vara något undantag. Och när hon börjar jämföra med USA blir det direkt genant.
Reaganomics, Abenomics, Clintonomics, Trumponomics, Trussonomics, Bidenomics.
I länder som USA, Japan och Storbritannien får de ledarnas ekonomiska politik ofta ett smeknamn.
Någon som hört talas om Magdanomics, Dambergnomics eller Svantessonomics? Inte?
Det kan bero på att i många andra länder har den ekonomiska politiken, oavsett vad kan man kan tycka om den i sak, något slags större slutmål. En vision om vart är landet är på väg och vad politikerna försöker åstadkomma.
I Sverige?
Ständigt detta gnetande och duttande. Är det något de senaste årets finansministrar haft gemensamt, oavsett partifärg, är det just bristen på visioner.
Valrörelserna har framstått som en slags halvperversa tävlingar i vem som kan koka den godaste soppan på utgångna rabattkuponger - att vända på varenda krona har blivit en dygd som aldrig får ifrågasättas.
Inget fel på att vara sparsam med skattebetalarnas pengar.
Om det inte vore för att Sverige bokstavligen talat faller sönder framför våra ögon.
Det börjar bli ganska obegripligt.
På dagens pressträff berättade Elisabeth Svantesson att regeringen ser ett reformutrymme på 60 miljarder kronor i höstens budget. Det låter som mycket men är faktiskt småsummor i det stora hela.
För det första är 60 miljarder samma sak som 45 miljarder så sent som 2020 - så mycket har inflationen sänkt värdet på pengar.
Sextio miljarder är också ungefär hälften av vad staten redan har sparat mellan 2021 och 2023 genom att inte räkna upp utgifterna i budgeten i takt med inflationen.
60 miljarder är också mindre än en procent av BNP. Sedan början av 2021, på bara tre år, har Sveriges offentliga skuld minskat med nästan tio procent av BNP eller över 600 miljarder.
I ett läge under sin presentation bad Elisabeth Svantesson nästan om ursäkt för att hon förvandlades till en magister. Det var när hon visade en bild med rubriken “hur kan finanspolitiken bidra till att ekonomin tar fart?”
Hon är förlåten. Eftersom det var så länge sedan en regering i Sverige gick på offensiven är det inte konstigt om många journalister glömt makroekonomins ABC.
Är det någon gång svensk ekonomi kan behöva en kärleksfull knuff i ryggen är det nu.
BNP har inte växt på tre långa år. I sin nya prognos kapar Elisabeth Svantesson den väntade tillväxten i år från 1,4 procent som regeringen trodde på i juni till 0,8 procent.
Vad kommer då regeringen att prioritera? Enligt Elisabeth Svantesson handlar det om att “återställa hushållens köpkraft och arbetslinjen”, “investeringar i infrastruktur, forskning och utbildning” och “åtgärder för ökad tillväxt och produktivitet”.
Bra grejer. Svåra att säga emot.
Inte i modern tid har en finansminister haft ett bättre läge att satsa stort, måla upp drömmar och få halva världen att skriva om “Swedenomics”.
Det bidde 60 miljarder.
Elisabeth Svantesson fick frågan om det många, inklusive regeringskollegan Ebba Busch, är rörande överens om just nu - att Sverige borde utnyttja de starka statsfinanserna för att låna pengar - och till och med låta budgeten gå med underskott ett antal år.
Istället för att kliva fram och bestämt rulla in bollen i det öppna målet började Elisabeth Svantesson besvärat skruva på sig.
“Jag är är skeptisk till ett underskottsmål av den enkla anledningen att det riskerar att dra iväg alldeles förfärligt”.
Och lade sedan snabbt till:
“Det kan vara bra att påminna om att USA i början av 2000-talet hade en ganska låg statsskuld och man gjorde då bedömningen att den skulle vara betald 2009. Det gick inte riktigt så. Efter detta har det blivit en förfärlig utveckling som man kämpar ganska mycket med”.
Ursäkta?
USA har en offentlig skuld på 123 procent av BNP.
ETTHUNDRATJUGOTRE.
Sverige har drygt TRETTIO procent.
Avståndet till det läge där USA befinner sig motsvarar en skuld som från dagens nivå ökar med 5700 miljarder (!) kronor.
Om Elisabeth Svantesson verkligen vore lärare skulle jämförelsen motivera ett samtal till Skolinspektionen. Så talar inte en vuxen i rummet.
Att möta högst rimliga frågor om varför Sverige, givet den internationellt sett extremt låga statsskulden, måste vara landet där tågen inte rullar, där elnäten inte fungerar, där barn inte lär sig läsa och skriva och där vägarna på vissa håll håller u-landsstandard med ren skräckpropaganda är rätt häpnadsväckande.
Elisabeth Svantessons argumentation är lika rimlig som att påstå att den som tar en klunk vin inom några timmar ofelbart kommer skjuta fulheroin i en kvart utanför Riga.
Det är inte bara osakligt och vilseledande. Det är faktiskt pinsamt.