Några slutsatser om ekonomin efter Donald Trumps seger
Aldrig har så många som hade fel på förhand fått rätt efteråt. Så kan kanske eftervalsanalysen i USA sammanfattas. Försöken att skapa logik av resultatet påminner på sina håll om en mask som trär sig själv på en krok. Full transparens: undertecknad trodde på Kamala Harris och att abortfrågan skulle bli avgörande. Helt fel.
Men här är, för vad det nu är värt, några observationer av vad Donald Trumps valseger säger om ekonomin i vår tid.
Inflation är en revolutionär kraft
Missnöjet med stigande priser var en avgörande, om inte den enda, orsaken till att en majoritet amerikaner röstade fram Donald Trump. Undersökningar visade att Trumps väljare upplevde sig betydligt hårdare drabbade av prisökningarna än de som röstade på Harris.
Så mycket billigare blir ditt bolån nu – län för län
Detta är helt enligt skolboken. De senaste årens höga inflation har bidragit till maktskiften i länder över hela världen från Nya Zeeland till Italien. Förra gången inflationen var lika hög för drygt fyrtio år sedan, skedde samma sak. Någon som minns namn som Ronald Reagan och Margaret Thatcher? (Inga jämförelser med Trump i övrigt).
Men det är inte bara högre matpriser som kan skapa missnöje, även inflation på tillgångar, framför allt bostäder, spelar roll. De senaste årens prisuppgång i USA och på andra håll har fungerat ungefär som en straffskatt på unga människor. En av de tydligaste trenderna i USA-valet är att Trump lockade betydligt fler unga än i tidigare val.
Centralbankerna är politiska
Av ovan resonemang följer att de institutioner som har till uppgift att ha koll på inflationen, centralbankerna, indirekt har en enorm politisk makt.
Många av centralbankerna var ganska sent ute med att höja räntan denna gång och deras historiska pengatryckande under pandemin har bidragit till att blåsa upp bostadspriser och börserna. Räkna med att detta expertstyre kommer att börja ifrågasättas ännu mer framöver.
Företagens makt större än någonsin
Om nu inflationen har makten att fälla regeringar är det förstås lite intressant att studera hur den uppkommer. En initial bov i dramat denna gång var pandemin och Putins invasionen av Ukraina. Men en studie av Internationella Valutafonden IMF ifjol pekade på att nära hälften av prisökningarna i Europa berodde på så kallad “greedflation”, att företagen passade på att höja sina priser extra mycket och därmed öka sin lönsamhet. Samma mönster går att se i USA där företagens vinster slagit rekord på rekord, liksom börsen. En flera decennier lång trend där de största företagen blir ännu större och mer dominerande gör det lättare att få igenom höjningarna. Att börsen stigit kraftigt på Trumps seger har tolkats som ett tecken på att näringslivet räknar med sänkta skatter, fler avregleringar och möjligheter att flytta fram positionerna ännu mer.
Ojämlikhet spelar roll
Något som blev väldigt avslöjande i valet är hur ojämnt fördelat det stigande välståndet i USA är. Samtidigt som Joe Biden pekade på “världens bästa ekonomi” upplevde uppenbarligen många amerikaner att de levt i misär. Trots fyra år med rusande börs och glödhet bostadsmarknad svarade hela 46 procent av väljarkåren och 81 procent av Trumps väljare att familjens finansiella läge var sämre än fyra år tidigare, i en vallokalsundersökning. En granskning som Wall Street Journal gjort visar att stödet för Trump växte mest i de regioner i USA där ekonomin utvecklats allra sämst, även om han gick framåt även i en del mer välbärgade områden. De få platser där Harris gjorde bättre ifrån sig än Joe Biden i förra valet var områden där människor har det betydligt bättre än genomsnittet. För den politiker som är intresserad av att behålla makten räcker det alltså inte med att producera starka BNP-siffror och låg arbetslöshet. Det borde vara en tankeställare för många folkvalda även i Sverige.
En värld av superrika för superrika
De riktigt rika blir bara fler och fler. Sedan finanskrisen 2009 har antalet dollarmiljardärer i världen ökat från 793 stycken till 2 781 enligt tidningen Forbes årliga ranking. Denna grupps samlade förmögenhet uppgår till 14 200 miljarder dollar. Det är mer kapital än vad som finns i världens tio största statliga investeringsfonder tillsammans. Störst är den norska oljefonden med 1 800 miljarder dollar.
Med pengar kommer inflytande och det har knappast undgått någon att världens rikaste man Elon Musk satsade stort på valet och tycks få någon slags skuggposition i den kommande regeringen. Även Kamala Harris hade stöd av ett stort antal miljardärer. Forna hjältar i det demokratiska partiet som Barack Obama och Bill Clinton har också byggt upp stora förmögenheter vilket nog , allt annat lika, inte underlättar förståelsen av vardagsbekymren för miljoner vanliga amerikaner.
Donald Trump tillhör naturligtvis också den exklusiva skaran miljardärer. Det gör också hans motparter Vladimir Putin och Xi Jinping och en lång rad andra ledare i det växande antalet länder som styrs genom korruption och oligarki.
Är allt detta något problem? Det beror förstås på vem man frågar. Om det kommer att ske några förändringar återstår därmed att se.