Inte en seger utan ett fiasko - vem berättar för ministern?
Kurvorna över svensk ekonomi börjar påminna oroväckande mycket om EKG:t hos en avliden. För att försöka skaka liv i konjunkturen dubbelsänker Riksbanken räntan. Att landets finansminister tar åt sig äran för det blir obegripligt.
”När den moderatledda regeringen tillträdde var inflationen över 10 procent. Nu är den nere på 1.6 procent. I dag beslutade Riksbanken dessutom om en dubbelsänkning av räntan – den största sänkningen på tio år. Det hade inte varit möjligt utan en ansvarsfull ekonomisk politik.”
Det budskapet gick att läsa på Moderaternas officiella X-konto under torsdagseftermiddagen, illustrerad med en bild på Elisabeth Svantesson.
Läget i svensk ekonomi just nu är alltså något som borde rendera landets politiska ledning en medalj, om man ska tro finansministern.
Med sådana vinster har man inte råd med särskilt många förluster.
Varför sänks räntan? Låt oss konsultera Riksbanken, den myndighet som har hand om saken:
”Riksbanken har under året gradvis lättat på penningpolitiken, i takt med att inflationen har sjunkit och konjunkturen förblivit svag. Trots en förväntan hos ekonomins aktörer om ljusare tider framöver syns ännu få tydliga tecken på en återhämtning”.
Vidare konstaterar Riksbanken att Sveriges BNP i princip inte vuxit alls sedan slutet av 2021. Vi talar alltså om tre förlorade år.
Så mycket billigare blir ditt bolån nu – län för län
Riksbanken plockar nu fram hjärtstartaren i form av en så kallad dubbelsänkning - en halv procentenhet till 2,75 procent.
”Att konjunkturen stärks är viktigt i sig, men också en förutsättning för att inflationen ska stabiliseras nära målet”, skriver Riksbanken.
Det går att kritisera Riksbanken för att ha sänkt för lite och för sent och därmed förlängt lågkonjunkturen.
Men Riksbankens huvudmål är inflationen medan landets regering rimligen också bär ett ansvar för hur det går i ekonomin i stort.
Vem berättar detta för Elisabeth Svantesson?
Att Riksbanken nu sänker med en halv procentenhet är inte en framgång för den ekonomiska politiken utan kan lika gärna ses som kvittot på ett misslyckande.
Regeringen och finansministern har i flera år hållit hårt i pengarna, med stora besparingar i välfärden som följd och en ekonomi som parkerat näsan i gruset.
Eftersom inflationen fallit lika snabbt i andra länder där politikerna spenderat mer kan regeringen knappast ta åt sig äran för att priserna slutat skena.
Ännu märkligare blir det med tanke på att Sverige haft bättre förutsättningar att stötta ekonomin än nästan alla andra jämförbara länder, givet statens starka finanser.
Regeringen förtjänar kritik för detta, men även oppositionen har under lång tid valt en ekonomisk linje där statens balansräkning verkar ha varit viktigare än något annat.
Riksbankens sänkning kommer i grevens tid för många småföretagare i landet som desperat hoppas på att svenskarna ska konsumera igen.
Som Riksbanken skriver:
”Handeln väntar fortsatt på att hushållen ska börja konsumera mer, men det förefaller ta längre tid än väntat.”
En ekonomi som inte växt på tre år är ett fiasko, varken mer eller mindre.
Även om det ser ljusare ut för nästa år kommer det ta lång tid att hämta hem tappet.
En viktig orsak till att svenskarna inte shoppar beror på att vi totalt sett har för mycket lån. Ett bevis på detta är storbankernas rapporter där det framgår att hushållen inte ökat sina lån på tre år.
Åt hushållens kärleksrelation till krediter görs ingenting, tvärtom kommer skulderna att öka om förslaget om höjt bolånetak klubbas igenom.
Att långsiktigt ta itu med denna fråga och den nära besläktade och katastrofalt skött bostadspolitiken vore ett exempel på ansvarsfull ekonomisk politik. Inte att snåla och sedan springa ärevarv när befolkningen går på knäna.