Siffrorna som visar att Sveriges svältpolitik var onödig
Riksbanken var snabba med att höja räntan men sänkningarna har gått desto trögare. Samtidigt satte regeringen välfärden på svältkur och arbetsgivarna höll nere löneökningarna. Allt för att få ned inflationen. Det kan ha varit helt i onödan, visar nya siffror.
Inflation är egentligen väldigt enkelt. Det handlar om att våra pengar blir värda mindre.
Ändå ska det göras så förtvivlat svårt. Varje månad utlöser statistikmyndigheten en hel tsunami av bokstavskombinationer som sköljer över svenskarna: KPI, KPIF, KPIX-XE.
Det är ett oskick.
På tisdagen var det premiär för ytterligare en variant: Snabb-KPI. Det är en preliminär inflationssiffra som släpps fem arbetsdagar före den ordinarie. Nyheten ligger i linje med en allt otåligare samtid, men det är tveksamt om det kommer göra svenskarna klokare.
Läsarnas frågor om inflationen – Cervenka svarar
Själva siffrorna visar i alla fall på en tydlig trend: inflationen har fallit. Rejält.
KPI, vilken undertecknad skulle vilja benämna den riktiga inflationen, ökade med 1,6 procent i september. KPIF, den hittepå-inflation som är Riksbankens favoritmått därför att den inte tar med effekterna av räntan, stannade på 1,1 procent. Det är långt under målet 2 procent.
Därmed står det alltmer klart att Riksbanken ännu en gång hamnat i otakt.
När inflationen drog iväg var myndigheten först väldigt långsam med att höja och sen väldigt snabb. Vägen ned har påmint om en äldre man som navigerar utför en isig trappa - försiktigt är bara förnamnet.
Det har skett till priset av en ekonomi i Sverige som fortfarande lider av rejäl blynacke.
Nyligen konstaterade statliga Konjunkturinstitutet att de dåliga tiderna kommer att hänga kvar längre. Prognosen för både i år och nästa år har skruvats ned.
Nu talar allt för att Riksbanken sänker räntan med en halv procentenhet vid nästa möte den 7 november till 2,75 procent.
Det är inte bara Riksbanken som tagit det väldigt lugnt.
Under de senaste åren har samtidigt regeringen hållit nästan krampaktigt i pengarna. Anslagen till välfärden, som urholkats i snabb takt av inflationen, har inte räknats upp.
Resultatet är att skolor, äldrevård, sjukvård, muséer och universitet genomlidit sina tuffaste år sedan 90-talskrisen.
Motiveringen till denna svångremspolitik var att regeringen inte ville driva upp inflationen. Det fick hård kritik, bland annat av undertecknad. Hur överstressade lärare och långa operationsköer bidrar till att hålla nere företagens priser har alltid framstått som väldigt oklart.
En färsk rapport från ekonomen Andreas Wallström på Swedbank visar också att sparandet kan ha varit en ganska meningslös excercis.
Han ifrågasätter bilden av att den fallande inflationen i Sverige beror på ett framgångsrikt samarbete mellan Riksbanken, finansdepartementet och arbetsmarknadens parter, något som dessa aktörer velat göra gällande.
Finansminister Elisabeth Svantesson skickade som en segerrusig krigsherre ut ett pressmeddelande i juni med rubriken “kampen mot inflationen är vunnen”.
Andreas Wallström, som djupdykt i siffrorna, konstaterar dock att inflationen fallit lika mycket i andra länder.
Inflationen i Sverige och i euroområdet har skuggat varandra i tio år, så också de senaste åren.
Data från Bank for International Settlements, en slags tankesmedja för centralbanker, pekar också på att över 70 procent av kärninflationen i Sverige styrs av globala faktorer. Det är betydligt mer än i de flesta andra länder.
Mest intressant är att inflationen fallit lika snabbt i Europa som i Sverige, trots att regeringarna där spenderat betydligt mer pengar. I Sverige var budgetöverskottet 2022 en procent av BNP medan länderna i euroområdet gick med underskott på 4 procent av BNP. Det är en enorm skillnad.
Andreas Wallström understryker att det inte går att vara säker på att det inte var Sveriges återhållsamma finanspolitik och Riksbankens räntehöjningar som tog kål på den svenska inflationen snarare än omvärlden, men konstaterar:
“Frågorna lär säkert uppta ekonomer i många år framöver.”
Det är lätt att hålla med och frågan borde utredas grundligt, om inte annat för framtida bruk.
Det är nämligen inte bara ekonomer som är intresserade. En och annan lärare, sjuksköterska och förskoleelev har också rätt att veta om deras uppoffringar de senaste åren varit motiverade eller bara resultatet av ett cyniskt politiskt spel.