Är Brandão Jönsson rökt för evigt nu?

Ärendet med Henrik Brandão Jönsson och P4:s dilemmapanel har förlorat alla proportioner.

Nu lägger sig Sveriges jämställdhetsminister Paulina Brandberg i saken med ett inlägg på Expressens debattsida, där hon hyllar Sveriges Radios hantering. 

Jag är inte säker på att jag tycker att en minister ska lägga sig i public service arbete i detaljnivå, jag tycker nog Brandberg ska sitta på händerna i det här fallet och lägga sin energi på att sköta politiken.

Inget blir bättre av att hon lägger upp Paolo Roberto på slaktbänken eller att hon tycks ha missuppfattat situationen. Om någon förespråkar sexköp kan man antingen vara tyst eller säga ifrån, menar hon. Problemet med P4 handlar om hur man säger ifrån: med argument eller med ett försvinn härifrån?

helskärm

Farah Abadi är journalist. En journalist måste orka lyssna på andra människor, hela jobbet går ut på att ge röst åt alla. Som programledare måste man hantera de svåraste av situationer – det här var en sådan – men att kasta ut någon ur studion är ett nederlag.

Jag tycket inte heller att min kollega här på Aftonbladet Irena Pozar är helt schyst när hon i en kommentar glider över till barnsex. Jag försvarar ingen prostitution och inga sexköpare, men det finns ändå grader i helvetet. 

Henrik Brandão Jönsson har bett om ursäkt, men det tycks inte spela någon roll.

Är han rökt för evigt nu? Jag är rädd för det.

Till vardags är Henrik Brandão Jönsson en alldeles utmärkt korre på Dagens Nyheter. Han är kunnig, rolig, oväntad, en av få man läser ändå ner till slutet. I söndags sa tidningens chefredaktör Peter Wolodarski att man ska prata med sin skribent.

Om vad då?

I skrivande stund har DN ännu inte meddelat vad de tänker göra med skåningen med den förlupna tungan, men är det verkligen möjligt att en jubelidiotisk sägning i direktsändning en söndagsförmiddag ska kosta honom försörjningen?

Det har hänt förut, men jag är inte säker på att media-Sverige har råd att hålla på så här.