Äntligen satsar regeringen på domstolarna
I serveringen av budgeten i portionsförpackningar var i morse turen kommen till rättsväsendet.
Till Rosenbads presscentrum hade tungviktare som Jimmie Åkesson och Gunnar Strömmar släpat sig, men så är också brott och straff ett av Tidöpartiernas starkaste politikområden.
”Från 69 till 100 miljarder”…”Omfattande satsningar”…”återupprätta tryggheten”...
Budskapet visade sig vara lika lättuggat som barnmaten i en burk för bebisar upp till sex månader, glädjande nog för tidningar, radio och tv som en regning onsdag i mitten på september snabbt vill kunna tapetsera sina sajter.
Och som regeringen och dess underlag behövde denna stund i rampluset!
Få spänna musklerna, visa sin kompromisslöshet i kampen mot brottsligheten, få framstå som så mycket hårdare än diverse mähän på vänsterkanten!
Det har ju onekligen varit lite motigt på sistone. Tobias Billström, ledande moderat, hoppade plötsligt av som utrikesminister, Vattenfall pausade förargligt nog en stor satsning på havsbaserad vindkraft och Jimmie Åkesson har inte varit sig lik sedan hans parti för första gången backade i ett val.
Men nu hade blad vänts och klockan var nio och Strömmer tog kommandot och efter det sedvanliga skrytet om hur förträfflig regeringen är, visade det sig att han hade ett och annat av vikt att säga.
Som att det blir hyfsad stora budgetsatsningar på Kriminalvården och Domstolarna, två verksamheter som dignar under bördan av den nya tidens hårdkokta politik.
Det borde vara självklart, men i en tid där en högerregering anser att skattebetalarna ska bekosta ny kärnkraft är ingenting längre säkert.
Hur ordet sedan fördelades är en god illustration av Tidöpartiernas rollfördelning.
Först ut var Åkesson, som berättade att medlen till polisen ökar med 75 procent över fem år.
Kriminalvården fick den sympatiskt lågmälde kristdemokraten Torsten Elofsson bre ut sig över.
Anslaget uppmed 84 procent. ”Den tidigare regeringen började inte bygga fängelser i tid.”
(Nåja, ministären Reinfeldt till och med stängde anstalter.)
Paulina Brandberg, den liberala arbetslivs- och jämställdhetsministern, var sist ut.
Det hon hade att säga borde få tidningarna att stoppa sina pressar, men jag misstänker att det kommer passera närmast obemärkt.
– Vissa brott är i princip straffria i dag.
Alla dessa gängmord och sprängningar slukar sådana polisiära resurser att exempelvis mäns våld mot kvinnor blir lidande.
Efter 19 minuter och 45 sekunder, när samtliga politiker hade fått sin plats i solen, sin luft, var den första delen av showen över.
Föredömligt rappt. I förra veckan led jag mig igenom en tillställning inom socialpolitiken som var lika seg som en haschinrökt konsert med något gammalt proggband på 70-talet.
Det går för övrigt att se på dagens budgetnyhet på två sätt.
Att polisen får 75 procent i ökning medan domstolarna endast får 25 procent kan framstå som olyckligt, milt sagt.
Alla förstår ju att betydligt starkare polisiära muskler också kommer att leda till fler uppklarade brott, fler åtal, kort sagt fler rättegångar.
De arma tingsrätterna går redan på sina knän, facket slog nyligen larm om att domare arbetar på sin fritid, nyrekryteringen till verksamheten är skral.
Men faktum är att domstolarna får ungefär de medel de bett om. Bra där, regeringen. Tre plus.
Det hade blivit en fyra i betyg om här även fanns en satsning på advokater, ytterst är det en fråga om rättssäkerhet, men det är väl inte tillräckligt politiskt opportunt i dessa tider.
Sedan var det dags för allmänna frågor. Strömmer höll en utläggning som i antal ord sannolikt matchade Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt.
Jag tittade mig runt bland reportrarna. Hälften låtsades lyssna, hälften hade resignerat.
Minns ni den gamla goda tiden, före detta evighetsspillande av skärvor ur budgeten, då finansministern vandrade från departementet till riksdagen med nådiga luntan?
Utvecklingen till vår tids idisslande av presskonferenser är nu inte bara partiernas fel. Tidningar, radio och tv suger girigt i sig varenda tillställning.
Politiken och journalistiken har blivit varandras nyttiga idioter.