Polisen får sparka in dörren även hos oskyldiga
Sedan i går får staten göra husrannsakan mot personer som inte är misstänkta för brott.
Diktaturers verktyg införs utan att vi protesterar.
Polismyndigheten påminner om en fiskmås.
Du kan kasta hur många små brödbitar som helst, den kommer ändå fortsätta cirkla runt och kraxande vilja ha mer, mer, mer.
Det finns således ingen anledning att förvånas över att polisen inte lät sig nöjas med allt godis myndigheten fick i fjol i form av möjligheter att avlyssna ”preventivt”, vilket översatt från statens nutidssvenska betyder att även människor som inte är misstänkta för brott ska kunna buggas.
Kraxandet fortsatte givetvis med oförminskad styrka och den 1 september utökades möjligheten att i smyg använda diverse tvångsmedel preventivt i kampen mot kriminella nätverk.
Polisen kommer exempelvis få möjlighet att sparka in dörrar till privatbostäder och vända upp och ner på bohaget även hos personer som inte nödvändigtvis är misstänkta för brott.
Hemlig rumsavlyssning, det vi på vardagssvenska kallar buggning, ska också kunna ske preventivt.
En liten mikrofon diskret placerad i en lägenhet eller en möteslokal eller varhelst människor som kanske planerar att begå ett grövre brott kan tänkas träffas.
Erich Honecker, Östtysklands gamle diktator, gör tumme upp från graven.
Bakgrunden till denna juridiska utveckling är den organiserade brottslighetens framväxt.
De kriminella gängens härjningar måste naturligtvis bemötas på olika sätt, även med nya paragrafer, inte minst med tanke på att dessa gangsters använder sig av tekniska landvinningar, polisen måste få en ärlig chans att hänga med, det förstår alla, möjligen med undantag för en och annan övervintrad hippie långt ut på vänsterkanten och några övertaggade 17-åriga nyliberaler.
Den viktiga frågan är hur mycket balansen mellan statens legitima möjligheter att bekämpa brottslighet åt ena sidan och individens integritet å andra sidan ska förskjutas.
Lagrådet, den myndighet som granskar nya pargrafer innan de träder i kraft, är inte imponerat av just den här förskjutningen.
”Förslagen urholkar det skydd och de rättigheter som ges i regeringsformen, Europakonventionen och EU:s stadga”, skriver juristerna.
Annorlunda uttryckt: murarna mot statliga övergrepp på människor är under attack.
Ett problem med att kunna avlyssna människor som kanske kommer att bryta mot lagen är att oskyldiga drabbas. Den skötsamma lillasyrran, grannen som inte bett om att bo vägg i vägg med en gangster, arbetsgivare etc.
Lagrådet:
”Integritetsrisken för tredje man ökar och det kan i flera fall komma att visa sig att den person som utsatts för åtgärden inte var delaktig i någon brottslig verksamhet”.
”Det är betänkligt särskilt som ingripande intrång är allvarliga för den enskilde och riskerar att minska den utsattes och andras tillit myndigheternas brottsförebyggande arbete.”
”Risken är betydande att det i den praktiska tillämpningen uppkommer fall som med fog kan uppfattas som trakasseri eller otillbörlig kontroll mot ovidkommande personer”.
Inte helt överraskande avstyrkte Lagrådet denna del av lagförslaget.
Den förra regeringen struntade ofta i dessa juristers åsikter. Så till den milda grad att Gunnar Strömmer gick till val på att respektera Lagrådet.
Men väl vid makten förvandlades den nye justitieministern snabbt till sosse.
Även tunga remisstanser har skrikit i höga skyn. Det är domstol som ska avgöra om dessa tvångsmedel får användas, men Svea hovrätt, för att ta ett exempel, suckar att underlaget för prövningen blir så luddigt att den riskerar att bli symbolisk och att förtroendet för domstolarna undergrävs.
Socialdemokraterna inledde raserandet av rättssäkerheten. Tidöpartierna tog över stafettpinnen och har ökat tempot i rivningsprojektet.
Frågan är hur mycket av vår frihet som återstår när politikerna är färdiga med sitt äventyr.