Barnens hjärnor är lätta byten i vinstjakten
Någon som minns Prime-hysterin? Det är en fråga som för en boomer flyger så högt över målet att Roberto Baggios straff i VM-finalen 1994 framstår som välplacerad (för att använda en jämförelse som bara gamla människor förstår).
För många föräldrar med barn i skolåldern river frågan upp sår som knappt har läkt.
Prime är en energidryck som förra året såldes för en hundring flaskan. I gatuledet ( på skolgårdar) sägs den ha gått för 20 spänn klunken.
Det låter som en form av bedrägeri, vilket är precis vad det var.
Dessutom korkat. Ingen vettig människa betalar hundra kronor för en flaska sockervatten.
Men nu var det inte till homo sapiens med fullt utvecklade hjärnor som Prime riktade sig utan till barn.
Bakom kampanjen låg sociala medier-profilerna Logan Paul och KSI med tiotals miljoner följare. Det var när deras trollbundna anhängare vände sig till sina föräldrar som kaos utbröt.
Prime-hypen dog ut nästan lika snabbt som den kom, vilket får anses vara lite bra eftersom drycken förutom att symbolisera marknadsföring i sin mest cyniska form också var direkt hälsofarlig med skyhöga halter koffein.
Prime är bara ett exempel på hur 2020-talets konsumism fungerar.
Under året har småtjejers märkliga köpsug efter dyra hudvårdsprodukter debatterats och andra kampanjer pågår för fullt.
Mr Beast på Youtube med 313 miljoner följare på bara på en av sina kanaler är en slags enmans-Ullared som säljer alltifrån godis till mat, kläder och sportprylar. Förutom att dra in miljardbelopp på annonser.
Affärsmodellen kan förenklat beskrivas så här.
Först har social medier-jättarna med hjälp av omsorgsfullt utformade algoritmer sänkt det mentala immunförsvaret hos barn genom att urholka självkänslan och alstra känslor av ensamhet och depression. (Antalet studier som kopplar ihop sociala medier och psykisk ohälsa hos barn är så många och så alarmerande att det nästan är tröttsamt att nämna.)
Sen bombarderas de med så kallat content om vikten av cash och prylar.
Därefter kan krängarna kliva in.
Det finns sedan länge förbud mot reklam direkt riktad till barn under 12 år. Det gäller bland annat radio, tv, brev, sms och telefon. Ska man vara elak mot lagstiftarna kan man säga att de glömde fax och rörpost. Reglerna gäller alltså medier som barn knappt vet vad det är, än mindre använder.
De digitala världar där unga lever sina liv, sociala medier, är däremot i princip laglöst land. Så smidigt för alla som har något att sälja.
Att låta slipade marknadsföring-snubbar utrustade med AI och petabytes av användardata ge sig på barn är som att skicka Nationella Insatsstyrkan för att gripa en 95-åring i rullstol. Det är inte precis en jämn kamp.
Föga förvånande har det här varit en strategi som rönt lysande framgång, inte bara i vinstkronor här och nu utan ännu viktigare i att säkra framtida försäljning.
I en färsk rapport från Ungdomsbarometern framgår att generation Alpha, barn mellan 7 och 14 år, inte bara till antalet är den mest talrika generationen i landet utan kanske också den mest köpstarka. Två av fem lågstadielever (!) uppger att de är “mycket intresserade av att shoppa”. För hela Alpha-generationen är siffran 44 procent. Mer än varannan (54 procent) uppger att deras föräldrar köper kläder och prylar de ber om.
Det kommer knappast som en överraskning att dagens barn också är väldigt intresserade av pengar, en tredjedel av 7 till 14-åringar tror att det blir väldigt viktigt för dem att tjäna mycket som vuxna. (Hejdå försvaret, hejdå polisen, hejdå läraryrket, lycka till samhället!).
Det här är inte ett resultat av olyckliga omständigheter eller okunskap.
Det är en allians mellan influerar-industrin, bolag som Google och Facebook och några av världens största konsumentvarubolag. De lyder under den vinstmaximerande affärslogik som styr börsnoterade företag.
I denna värld är det självklart att plocka hem de enklaste vinsterna först, eller om man så vill, börja med att fälla de ensamma och svaga gasellerna på savannen. Vilket alltså är barn.
Men det är väl bara för föräldrarna att säga nej?
Säger alla utan barn eller som uppfostrade barn före internet.
Detta argument bemöts bäst med en fråga: Om Jesus hade varit tidigt ute med merch, tror ni han hade sålt nåt?
Självklart har föräldrar alltid ett ansvar men att lägga hela bördan där kräver en okunskap om hur beroendeframkallande algoritmer fungerar som gränsar till arrogans. Det är som att ge sig in i debatten om opioid-krisen i USA med kommentaren: men kan inte folk bara sluta knarka?
Så har inte riktigt snacket gått, istället har försäljarna av läkemedlen, däribland familjen Sackler, med allt rätt fått löpa gatlopp. Varför ska vi vara snällare mot de som lever på att distribuera digitala droger?
De som på allvar tror att någon i Yotutubes ledningsgrupp låter sina barn hänga hela dagarna på Youtube måste rimligen leva i föreställningen att Sackler-barnen dog som flugor i överdoser.
Spoiler: de gjorde de inte.
Att det finns företag som älskar sina resultaträkningar mer än något annat, ja faktiskt mer än livet självt, visste vi redan.
Och det är ju alltid kul när aktiekurser går upp.
Men snälla, lämna barnen utanför.