Någonting är ruttet med den historiskt stränga domen
Två tonåringar dömdes i går historiskt hårt för tre mord.
En av nämndemännen har i sociala medier vevat om att etablerad praxis ”måste brytas”.
Det här är inte bra.
Det finns, såvitt jag har kunnat utröna, inte ett enda fall i modern tid där en 15-åring dömts till fängelse.
Fram tills i går vill säga, då en pojke i den åldern fick inte mindre än tio år för anstiftan till tre mord.
Mördaren, som var 16 då brotten begicks, dömdes till tolv år, även det nytt rekord.
Jag har inga invändningar mot straffen. Brotten är ohyggliga: mördaren trängde in i två hem, sköt vilt omkring sig, ytterligare familjemedlemmar kunde ha förlorat sina liv, barn blev vittnen och tvingas leva vidare med sina trauman.
Det går däremot att ha synpunkter på hur domstolarna värderar påföljden för de tonåriga torpeder som numera rekryteras av vuxna gangsters.
Det är trots allt bara sex månader sedan en 16-åring dömdes till fyra års sluten ungdomsvård efter en avrättning på en sushirestaurang i Skogås.
Och i mars 2023 fick en 17-åring ungdomsvård för mordet på Delta gym i centrala Stockholm.
Den strängare synen vi nu ser beror delvis på nya lagar. Fram tills för något år sedan gick det inte att döma ungdomar i åldern 15 till 17 strängare än till sex års fängelse, nu har ribban höjts till 14.
Dessutom har lagstiftaren lagt till att grova brott som sker i gängmiljö ska straffas hårdare.
Men att domstolarna famlar och att ny praxis saknas råder det ingen tvekan om.
Det finns rent av några exempel på hovrättsdomar där det vädjas till Högsta domstolen om vägledning.
Om detta skrev jag en kolumn för några veckor sedan, i samband med att en pojke som var 16 då han begick mord dömdes till nio år och tio månaders fängelse.
Historiskt strängt även det, men numera tycks ett nytt högsta straff för ett barn ha samma livslängd som något av Duplantis världsrekord i stav.
Jag nämnde i texten att en domare på rett ut turerna bakom det lagstiftningsarbete som lett fram till domen.
Politikerna petade i paragraferna, grova brott skulle än en gång straffas hårdare.
Efter lagändringen blev det möjligt att döma ungdomar mellan 15 till 17 år hårdare, trots att det i förarbetet till lagen uttryckligen står att denna åldersgrupp inte ska träffas av reformen.
Slarvigt lagstiftningsarbete med andra ord, inte första gången, dessvärre knappast heller sista.
Resultatet? 16-åringen dömdes till ett fyra års längre straff än vad sedan länge inarbetad praxis medgav.
Någon lade ut min kolumn på Twitter. Varpå en Sven Pernils svarade ”Skribenten yrar om etablerad praxis, något som måste brytas”.
Denne Pernils är en sverigedemokratisk nämndeman som satt i målet rörande de tre morden.
Medan rättegången om avrättningarna i Västberga och Skogås pågick var alltså en av domarna – ja, nämndemän är fullvärdiga domare – ute i sociala medier och babblade på ett sätt som avslöjar att han har ett personligt intresse av hårdare domar.
Detta i ett mål där frågor som rör just denna praxis ska besvaras.
Vi har sett exempel på hur huvudförhandlingar måste tas om efter att nämndemän har utmärkt sig i sociala medier.
Jag tror inte att den här historien är tillräckligt allvarlig för att utgöra grovt rättegångsfel och en förhandling som måste ta ett varv till i tingsrätten.
Inte heller finns det skäl att anta att utgången i målet blivit annorlunda med en annan nämndeman än denne.
Med det sagt hade jag ställt till med ett betydande liv om jag var någon av de unga pojkarnas advokater.
Det finns ju anledning att misstänka att denne nämndeman redan innan förhandlingen började var sugen på ett så hårt straff som möjligt.
Tilltron till den dömande verksamheten rubbas nämligen när domare beter sig så här. Det är inte vackert.