Går det ens att hålla i ett barn som amputeras utan bedövning?
Min fyraåring har haft skyhög feber i en vecka och i dag tar äntligen vårdcentralen emot honom. På plats skickas vi till en undersköterska som ska sticka honom i fingret och kolla sänkan. Han skriker så högt att det ekar ut i korridoren och försöker brotta sig loss. Jag håller emot och det enda jag kan tänka på är: tänk om jag höll i honom medan någon sågade av hans ben?
Det är det föräldrar i Gaza tvingas göra.
I januari i år berättade en palestinsk läkare om hur han på sitt köksbord fick skära av sin brorsdotters skadade ben utan tillgång till medicin. Det andra benet var redan bortsprängt. Igår, åtta månader efter att jag tog del av det vittnesmål som sedan dess förföljt mig, läste jag en artikel om att smärtlindring stoppas på gränsen till Gaza, vilket har gjort att både barn och vuxna har genomgått amputationer och andra operationer utan bedövning.
“Våra hälsokliniker har väntat i fyra månader på smärtstillande som israeliska myndigheter vägrar att släppa in”, säger Cecilia Chatterjee-Martinsen, internationell chef på Rädda Barnen, till DN.
Jag läser klart och klickar mig vidare till nästa artikel.
– Det är en stor kostnad för väldigt få patienter, säger sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson till DN.
Detta apropå att Sverige – till skillnad från till exempel Norge, Rumänien, Italien och Spanien – har valt att inte ta emot och vårda skadade barn som evakueras från Gaza. När EU-kommissionen hörde av sig och bad om sjukvårdsplatser sa man helt sonika nej, trots att både Karolinska universitetssjukhuset och vårdbolaget Aleris erbjöd sin hjälp. De båda aktörerna har varit en viktig del i att vårda och rehabilitera skadade människor från Ukraina, som Sverige har tagit emot. Det är en självklarhet att hjälpa människorna i Ukraina och det borde vara självklart att hjälpa palestinierna. Varför är det inte det?
Ankarberg Johansson pratar om pengar. Hon pratar om att hjälpa på plats, om förnödenheter som Sverige skickar och att väga olika insatser mot varandra. Men måste man göra det? Sjukvårdsministern säger att “merparten av de svenska pengarna går ju till stöd i Ukraina, inte till medicinsk evakuering.” Merparten. Det betyder att en liten del ändå går till evakuering och vård. Det går. Det finns pengar. Det finns tid att göra de analyser som krävs för att kunna fatta sådana beslut. Det går att säga JA när EU-kommissionen frågar om ett av världens bästa länder kan tänka sig att operera en döende åttaåring, eller 68-åring för den delen.
Min fyraåring har haft en helt ofarlig virusinfektion i en vecka men febern har varit så hög att han har behövt ta medicin. Eftersom han är fyra har han givetvis vägrat det, vilket har lett till att jag och hans pappa på olika sätt och ibland med mycket kraft har behövt tvinga i honom den. Efteråt har jag ibland gråtit, för att han har gråtit, skrikit nej och försökt komma loss. Snyftandes, och väl medveten om hur löjlig min reaktion är, har jag sagt till min man: tänk att behöva hålla fast sitt barn så här för att det är granatsplitter som ska tas ut, eller en lem som ska amputeras.
Det är få ställen i världen som är värre att leva i just nu än Gaza, enligt Sidas humanitära chef Jakob Wernerman. Och få saker borde göra svenskar så illa till mods och upprörda som Sveriges ovilja att hjälpa till på exakt alla sätt man kan. Acko Ankarberg Johanssons uttalande är bara ett i raden av många pusselbitar som kommer att utgöra skamfläck i Sveriges historia. En historia som vi faktiskt lever i just nu. Det är inte för sent att göra om och göra rätt – gör det bara. Säg ja.