Åkessons värld är upp och ner
Det är två år kvar till valet men redan nu verkar valrörelsen ha satt igång.
Riksdagens första partiledardebatt gav oss flera ledtrådar om hur de kommande åren blir.
Stundtals verkade Jimmie Åkesson ha glömt vilket parti han egentligen leder.
Halvtid i mandatperioden har vi redan svängt in på vägen som leder raka vägen fram till valet 2026. Uppvärmningen består av att underminera varandras regeringsunderlag. En taktik Socialdemokraterna använt sig mycket av och helt misslyckats med när de försökt få de borgerliga partierna att inte samarbeta med SD. En strategi som de intressant nog fortsätter med, trots att den helt uppenbart inte fungerar.
Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna verkar i alla fall hoppas på bättre lycka.
I debatten krävde KD och SD att Magdalena Andersson skulle ta avstånd från Vänsterpartiet. V har under den senaste tiden haft stora problem att hantera bland annat antisemitiska uttalanden från några av sina politiker.
Att kräva Nooshi Dadgostar på svar är självklart. Flera vänsterpolitiker verkar ha lätt att hamna fel när det kommer till balansen mellan sitt stöd till Palestina och uttryck av antisemitism. Ledningen har hanterat det både saktfärdigt och dåligt. Att spilla över problemet på Magdalena Andersson är däremot politiskt spel.
Tidöpartierna vet att regeringsfrågan är oppositionens svåraste och känsligaste fråga och det kommer att fortsätta att trycka på denna ömma punkt de kommande två åren. Regeringens samarbetspartier har ett övertag, de har redan dragit av det här smärtsamma plåstret och bestämt sig för att ta in SD i värmen för att få makt. För oppositionen är allt det där jobbiga fortfarande kvar. Svekdebatterna och kompromisserna som följer på oheliga allianser och politiska kompromisser ligger framför S, MP, V och C. Om de nu vill och får möjlighet att regera nästa mandatperiod.
Stundtals blev det är nästintill surrealistisk debatt. En debatt där Jimmie Åkesson efterfrågande en politisk debatt utan nedsättande epitet, politiskt tjafs och vantolkningar av vad motståndaren egentligen tycker. Han sa i sitt anförande att han och de andra politikerna i kammaren, riksdag och regeringen, måste ställa sig över detta. Det var som om Åkesson haft semester och glömt bort vilket parti han leder. Som om han under semestern förträngt allt om anonyma konton på sociala medier, sin tidigare mediekanal Riks vars största uppdrag var att smutskasta motståndare eller partiets ofta mycket hårda retorik om sina motståndare.
Åkesson tog sitt eget parti som exempel på att det går att rensa ut ovälkomna åsikter, om man vill. Något han menade att både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet behöver göra när det kommer till antisemitism.
Han har rätt. Antisemitism har ingen plats i något politiskt parti eller i samhällsdebatten. Precis som rasism, nazism och andra mer extrema politiska åsikter, från vänster till höger. Bara strax före sommaren fick Sverigedemokraterna sparka en av sina mest erfarna riksdagsledamöter efter att han sjungit en högerextrem låt om att kasta ut alla utlänningar, på partiets valvaka. Så arbetet fortsätter för alla partier att hålla rent vid sin egen dörr.