V krossar sina egna drömmar
Att Vänsterpartiet misslyckas med att hantera sina politikers extrema uttalanden kan få långtgående konsekvenser.
Det splittrar partiet och underminerar Nooshi Dadgostars stora politiska projekt att få regera.
Och bara Vänsterpartiet kan få för sig att krossa sina egna drömmar.
Vänsterpartiet vill vara ett parti med högt i tak och en livlig debatt. I verkligheten består partikulturen mer av motsättningar, öppna konflikter och svårigheter för partieldningen att hantera enskilda företrädares mer extrema utspel. Under senare år har partiledningens tolerans för utsvävningar som skadar partiet minskat. Anledningen är att Vänsterpartiet under Nooshi Dadgostars ledning har högt flygande ambitioner om att få sitta i en regering under överskådlig tid. Men det som nu har hänt är ingen vanligt konflikt. Det är ett problem som går rakt in i Vänsterpartiets hjärta – och där hittar vi stödet till Palestina.
Så var har hänt? Tre vänsterpartister har på olika sätt spridit antisemitiska budskap eller uttryckt stöd för terrorklassade organisationer i sociala medier. Inläggen är kopplade till de tre politikernas engagemang i Palestinarörelsen och partiledningen har haft svårt att hantera situationen.
I de flesta andra partier skulle uttalanden av den här sortens inlägg lett till en snabb sorti, men i Vänstern är det mer komplicerat visar det sig.
Inget parti har som sagt ett så turbulent inre liv som Vänsterpartiet har. Och inga andra partister är så pigga på att ge sig på sin partiledning, som vänsterpartister. Missnöjet bubblar hela tiden under ytan.
Sen Nooshi Dadgostar tog över partiledarskapet för snart fyra år sedan har Vänsterpartiet varit inne i en förändringsprocess. Den nya ledningen vill slipa bort kanter och bli en lättsam, potentiell regeringspartner. I denna lättsamhet ligger en rörelse mot mitten och en mer pragmatiskt politik i till exempel klimatpolitiken och synen på EU.
Förändring är sällan smärtfri i politiken och ledningen har åkt på en del nederlag, inte minst kopplat till arbetet med att ta fram ett nytt partiprogram. Där ville partiledningen mildra skrivningar som handlade om partiets syn på kapitalism och socialism, men fick backa.
Det brukar vara formalia att en partiledare väljs om på kongresser och stämmor, men när Dadgostar skulle väljas om i våras blev valet istället en manifestation av missnöje. Kutymen är att en sittande partiledare utan utmanare väljs med helhjärtat stöd. Nooshi Dadgostar hade istället flera som inte röstade för henne och som också krävde rösträkning för att detta skulle synas. Försöken att försvaga henne misslyckades, men falangen som är emot henne finns kvar.
Det grundmurade stödet till Palestina är i grunden en styrka för Vänsterpartiet. På partiets kongress i våras skulle det till och med kunna beskrivas som en av få frågor som enade det bångstyriga partiet. Partiledningen behöver därför hitta ett sätt att hantera stödet till Palestina i dess mer extrema uttryck utan att det framstår som en kritik av själva stödet eller rörelsen. Annars riskerar det att leda till stora interna konflikter i partiet.