Det blir inte bråk om Greta Gris om man inte vet att hon finns
Det slår mig allt oftare: Sverige är ett extremt land när det kommer till synen på vad som är bäst för barn. Ibland får vi till det, som med förbudet mot barnaga 1979, först i världen, och som därefter kopierats av en lång rad andra länder.
Ibland hänger få eller inga andra av förklarliga skäl på vår visionära barnpolitik, som de befängda idéerna om att bebisar mår bra av att tillbringa dagarna med bara föräldrarna fram till 18 månader, att skolorna ska ägas av riskkapitalister och att förskolan ska ”digitaliseras”.
Jag kommer för många att låta som en outhärdlig hippieförälder förälder strax, så låt mig reda ut det här på en gång: Jag har aldrig förbjudit plastleksaker eller socker, aldrig lagat egna puréer eller ojat mig över tillsatser i maten. Den seglivade mytbildningen att barn under ett inte kan äta saltad mat är tack och lov inte särskilt utbredd där jag bor. (Svenska Livsmedelsverket har till slut ändrat sina påbud, även om det satt långt inne).
Kort sagt tillåter jag det mesta som jag ibland ser andra föräldrar noja över. Däremot skaffade jag barn i ett land där man konsekvent avråder från skärmtid. Detta är kanske det enda föräldraråd barnets franska pappa och jag aldrig ens behövt diskutera, vilket inte vill säga lite. På alla institutioner som man besöker med späd- och småbarn i Frankrike sitter lappar där det står ”absolut inga skärmar för barn under tre år”. Inga undantag för eventuella ”pedagogiska skärmlekar” görs. Den enda padda som finns på dagis är den där personalen antecknar hur länge barnen sovit och om det var något av lunchen som de inte ville äta (ofta är det blåmögelost, något de trots det träget fortsätter att servera från ettårsåldern en gång i veckan).
Små barns ögon ska inte möta rörlig bild, punkt. Det ger dem närsynthet, sämre kognitiv förmåga, sämre språkutveckling och sömn- och koncentrationssvårigheter, enligt det samlade franska kunskapsläget.
Det är inte särskilt svårt att följa ett förbud mot något som jämställs med att ge små barn gift. Visste ni förresten att det, enligt svenska Livsmedelsverket, kan finnas arsenik i riskakor? Jag skrockade till lite, inte bara av obehag, när jag insåg att jag förbjöd skärm för min bebis och samtidigt serverade en potentiell självmordsdrog. Som det kan bli!
Hursomhelst, skärmarna. Det finns förstås de som skarvar också här. Linjär tv är till exempel fortfarande helig i många franska hem där lekprogram och nyhetssändningar bildar bakgrundsbrus hela kvällarna. Själv har jag haft OS-sändningarna rullande nästan nonstop i sommar. Någon gång stöter man också på en förälder med död blick i kollektivtrafiken som langat över mobilen till sin toddler för att inte sabotera tunnelbaneresan för övriga. De har min fulla sympati (och tacksamhet).
I Frankrike talas det desto mer om hur man ska få äldre barn och ungdomar att slita sig från sin mobiltelefon. När en expertgrupp lämnade över sina slutsatser på ämnet till regeringen i våras gick slutsatserna i samma riktning som de som Folkhälsomyndigheten presenterade i veckan, fast strängare: Mycket begränsad skärmtid mellan tre och sex år och endast i sällskap med en vuxen. Inga mobiltelefoner före elva år och därefter utan internetuppkoppling. Sociala medier anses olämpligt före 15 års ålder, något som Emmanuel Macron för övrigt vill lagstifta om.
Kanske visar sig det här vara överdriven alarmism och ihålig populism på sikt, vad vet jag. Men de uppdaterade rekommendationerna i de flesta länder pekar i alla fall åt samma håll.
Ni ska få ett riktigt präktigt tips med er på vägen också: Det fina med att inte veta om att Greta Gris existerar är att det aldrig blir bråk om Greta Gris. Andra saker blir åtråvärda, bilar och bollar och böcker. Och alla dessa kan man kasta med full kraft i väggen när man blir arg för att man måste gå och lägga sig, utan att de går i tusen bitar.