Har OS lyckats med det otänkbara – göra fransmännen lyckliga?
Håller Paris-OS på att lyckas med det otänkbara och göra fransmännen lyckliga?
Det var den engelskspråkiga sajten The Local som ställde frågan igår. Jag har själv grunnat på samma sak de senaste dagarna, för Paris liknar ingenting annat den senaste veckan.
Det började ju så där. Fredagen, OS-invigningens datum, bjöd på grå himmel och snett regn. Under natten hade ett gäng ännu oidentifierade sabotörer bränt upp kablar och förstört tågnätverket i nästan hela landet. Nästan en miljon människor var strandade.
När Céline Dions stämma hade klingat ut från Eiffeltornet vid midnatt samma kväll var allt glömt. I de franska tv-sändningarna grät kommentatorerna, invigningen dubbades till en historisk succé.
Medan internet bråkade om några dragqueens på en bro i Paris visade en opinionsundersökning att 85 procent av fransmännen älskade vad de sett.
Och någon form av spärr släppte.
Fransmännen, och parisarna i synnerhet, har rykte om sig om att vara snarstuckna och gnälliga. Det stämmer inte alltid, men ingenstans kan man bli så avsnäst som på kollektivtrafiken i Paris. Ingenstans kan man bli så otrevligt bemött som på försäkringskassan här. Det finns ibland inga gränser för hur mycket människor som inte känner varandra kan bråka på gatorna i den här staden. Uppladdningen för OS har varit en lång klagosång i Frankrike, över allt som redan är fel, kan bli katastrof, förmodligen kommer att gå åt helvete.
Inför spelen blev det lite av en folksport för parisarna att hyra ut sin lägenhet till ockerpriser.
”Inte en chans att jag stannar i Paris över OS, det kommer att bli kaos”, resonerade nästan alla jag känner.
När jag sjönk ner på en stol på bordtennisarenan i början av veckan frågade en svensk kollega om parisarna alltid är så här trevliga. Stora leenden överallt, ett glatt bemötande i varje gathörn och dessutom rullar ju tunnelbanan med gott om plats att sitta ner. På väg ut från pingisen fick jag hjälp av en glad funktionär i övre medelåldern. ”Ta hand om dig”, ropade han till avsked, vilket kanske inte låter så dramatiskt som svensk, men att dua någon i det här landet är reserverat för den närmsta kretsen.
Sedan dess har dagarna varit en enda lång fest. Att Frankrike fullkomligt håvat in medaljer hjälper förstås.
På arenorna dånar marseljäsen spontant acapella. Att gå på fäktning, judo och simning i Paris är som att vara på rockkonsert. De alldeles förstummande bilderna från beachvolleyspelare som smashar med Eiffeltornet som fond, triathleter som springer i mål med Invaliddomen i ryggen och med BMX-cyklister (okej, töntig sport) som voltar med obelisken på Place de la Concorde som sällskap går inte att värja sig mot.
Det har varit ett tuffare årtionde än vanligt i Frankrike. Terrorattentaten 2015 och 2016, de gula västarna som ockuperat debatten och det offentliga rummet, utegångsförbud under pandemin och demonstrationer mot pensionsreformer. Landet har fortfarande ingen regering, efter nyvalet i juni. Emmanuel Macron tycks inte bry sig så mycket. Han har utlyst ett olympiskt eldupphör, den antika idén att stridande parter skulle lägga ner vapnen i pågående krig under de olympiska spelen.
På sociala medier har han bara öst på: ”Vilken vecka! Vilka spel! Detta är Frankrike!” dundrade den franske presidenten ut dagen efter invigningen, när de flesta idrottare fortfarande letade efter rätt rum i OS-byn.
Han har 99 problem, Macron, men OS är inte ett. Det är däremot det sjunkande barnafödandet som, precis som i Sverige, slagit i botten de senaste åren. Regeringen har lanserat en rad åtgärder, som gratis fertilitetskontroller, fler gratis IVF-behandlingar och längre betald föräldraledighet.
Låt oss vänta nio månader och se om lösningen inte fanns där hela tiden.