Låten från 1968 får det att kännas som om allt är möjligt
Musik betyder mycket för många äldre.
Och det handlar inte om dragspel.
Disco, Stones och Rod Stewart hör till det som är viktigt.
Gunnel mejlar att jag borde skriva om att ”äldre människor älskar musik...sin musik som får dem att minnas”.
Hon säger att hon är beroende av det hon gillar: ”att gå på spinningpass med sådan musik, får mig att flyga fram”.
Eva skriver att hon är 74 år och ”ett gammalt popsnöre” som älskar discodans.
Barbro är rasande på ”en mycket förlegad bild av äldre människor” och påpekar att hon vill ”slippa dragspelsmusik och digga Rolling Stones”.
Ja, så är det.
”Plötsligt finns den bara där – den oväntade glädjen”, skrev Jan och Maria Berglin (båda 64 år) i en ovanligt fyndig serieruta.
En av deras stornästa figurer sa ”Jag hörde Maggie May med Rod Stewart i bilen i dag, och jag blev SÅ LYCKLIG!”.
Yes, exakt.
Det är vissa låtar som har den effekten, och det är extra kul när de kommer så där oväntat på just bilradion.
I sommar var det de här låtarna:
1.”Hotel California” av Eagles (1976).
Det finns inget som slår den här låten. Varje gång dras man lika överrumplad in i både musiken och texten. Kan någon förklara vad det där suget kommer ifrån?
2. ”California dreamin” av The Mama´s & the Papas (1965).
Man har alltså lyssnat på den i snart 60 år. Ändå kastar den sig varje gång över en med sin otroliga energi. Den är perfekt, inte ett hårstrå ligger fel.
3. ”Son of a preacher man” med Dusty Springfield (1968).
Det finns större låtar, av större soulartister, men ingen som har samma förmåga att vända om hela ens verklighet när den dyker upp. Hela tillvaron blir förhöjd, det känns som att allt är möjligt.
4. ”Wake me up before you go-go” med Wham! (1984).
Jag brukar säga att ju dummare en bilradiolåt är, desto bättre. Vilket bevisas av att så fort någon sjunger ”jitterbug” blir alla i bilen som galna och försöker dansa fastspända i sina bälten.
5. ”Wuthering heights” av Kate Bush (1978).
Den här låten är inte riktigt klok. Emily Brontë (1818-1848) hade förstått precis. När två kvinnliga genier möts skapas elektricitet.
6. ”Up where we belong” med Joe Cocker och Jennifer Warnes (1982).
Det skrovliga möter det vackra på ett odödligt sätt när Joe Cocker, en av de riktigt stora sångarna, försöker kasta sig upp mot himlen, och nästan lyckas.
7. ”Father and son” av Cat Stevens (1970).
Varje gång jag hör den blir jag påmind om hur djupt texten, och den speciella rösten, sitter i mig. Jag ryser när den förtvivlat rebelliske sonen kommer in.
8. ”Nothing compares 2U” med Sinéad O´Connor (1990).
Den ödsliga övergivenheten påminner om alla olyckliga kärlekar man upplevt, och ansiktena på vackra pojkar träder fram i minnet.
9. ”You’re so vain” av Carly Simon (1972).
Raderar bort åratal av mangrisig popmusik med några brutala bastakter. En evig monsterhit från början till slut.
10. ”Maggie May” av Rod Stewart (1971).
Omöjlig att stänga av, även om man kommit fram till sitt mål. Mandolinen, rösten, texten – ja, man blir helt enkelt lycklig.