S reformpaket liknar mest en rufsig duva
Genom flera reformer vill S lyfta som en fågel Fenix ur askan.
Men partiets nya politik liknar mest en välkänd rufsig duva.
Och det mest visionära politiska projektet orsakar redan splittring i partiet.
När presentationen av Socialdemokraternas nya reformpaket var klar frågade SvD:s reporter Erik Nilsson om det var någon av representanterna för arbetsgrupperna som ville sticka ut hakan och lyfta sina förslag som särskilt radikala, nya eller viktiga.
Snabbt var Annika Strandhäll framme vid podiet. Hon ville lyfta förslaget att göra det mer fördelaktigt att fastanställa, jämfört med otrygga visstidsanställningar. En viss lättnad måste lagt sig över de samlade socialdemokraterna – hon kunde ju sagt att hennes arbetsgrupp föreslagit 35 timmars arbetsvecka. Ett radikalt förslag som på allvar skulle kunna sätta Socialdemokraterna på kartan. Ett förslag som redan skapat viss splittring i partiet.
Men nytt och radikalt är inte det här partiets melodi.
Inget är så underhållande som när politiska partier sysslar med självkritik. Ofta sker det i formen av en valanalys, ofta slutar det med slutsatsen att det är alla andras fel att det gick dåligt. Men ibland, ibland lyckas de ge sig själva en ordentlig känga och det är då det blir intressant på riktigt.
Ett sånt tillfälle var när Socialdemokraterna under våren presenterade sina uppdaterade samhällsanalyser. Slutsatsen var att en rad politiska misslyckanden ligger bakom de problem och utmaningar som vi ser idag. De politiska misslyckandena var framförallt kopplade till bristande integration och en stor invandring.
Eftersom det närmast ligger åtta år av socialdemokratiskt ledda regeringar bakom oss landade analysen också i ganska hård självkritik. Självkritiken skulle också tjäna till en renande process där partiet skulle komma ut på andra sidan med nya stora visioner.
Nu vet vi att det inte blev riktigt så.
Partiet har flera år av stenhårda kompromisser bakom sig. Fyra år i opposition är inget något parti önskar sig men det är samtidigt nödvändigt för de flesta partier. Oppositionstiden är en tid av politiskt utveckling och reflektion. En tid för partierna att sätta den ideologiska tuschpennan till sina konturer och tydligt visa vad man är för ett politiskt alternativ. Socialdemokraterna är sedan sin regeringsperiod så otydliga i kanten att de själva tappat blicken för vad de är för ett parti.
S hade behövt lägga fram en glasklar politiskt strategi inför framtiden. Det frö till en ny berättelse de nosat på sedan valförlusten för två år sedan, verkar ha slutat växa.
Sossarna har två år på sig att definiera partiet som det nya S de vill vara. Ny riktning för Sverige, rubriken som deras utvecklingsarbete går under, och dess reformagenda – väcker fortfarande fler frågor än det ger svar. Första frågan är kanske den viktigaste att besvara: vad är den nya riktningen då?