I 15 år har regeringen ojat sig över Elefantkyrkogården
Efter en skandal år 2009 suckade regeringen över hur svårt det var att sparka landshövdingar.
Att det 15 år senare låter likadant är patetiskt.
Anna Kinberg Batra har brutit mot grundlagen, vilket inte hindrar att hon får jobba kvar inom regeringskansliet med bibehållen lön på 114 800 spänn i månaden i ytterligare fem år.
Statsminister Ulf Kristersson är inte alldeles överraskande besvärad över att partikamraten kan räkmacka sig vidare trots en av de hårdaste JO-sågningarna i ämbetens historia, och tvår nu sina händer.
I Sveriges radio i går sa han att detta ”självklart” inte är en god ordning och tillade att man ”kan och bör” diskutera nuvarande regelverk.
Det här yrvakna mumlandet framstår som en smula märkligt för den som kan sin moderna politiska historia.
Låt oss vandra nerför minnenas allé och sätta oss en stund på en bänk i skuggan en vacker sommardag i juli 2009.
Marianne Samuelsson, landshövding på Gotland, hamnade där och då i rejält blåsväder sedan en kollega i smyg spelat in vad hon trodde var ett samtal mellan skål och vägg.
Landshövdingen babblade om hur viktigt det var att ge diverse näringslivstoppar dispens från strandskydd för att kunna behålla dem på ön.
Hon var naturligtvis körd då inspelningen publicerades och förvisades raskt till meningslöst utredningsuppdrag på Elefantkyrkogården.
Någon månad senare meddelade kristdemokratiske kommunministern Mats Odell att regeringen skulle tillsätta en utredning om förändring av reglerna om myndighetschefers villkor.
– Systemet är en rest från en svunnen tid. Vi kan inte fortsätta så här, dundrade Odell.
Sten Heckschers utredning ledde till att reglerna för myndighetschefers förmåner förändrades något och lades sedan till handlingarna.
Att göra det enklare att sparka landshövdingar som ville ha gräddfil för fint folk eller raserat sitt förtroende på annat sätt blev det dock inte tal om.
Varför? Jag har svårt att frigöra mig från misstanken att den dåvarande regeringen helt enkelt inte ville ha strängare regler.
Det är ju gamla polare och kollegor som får jobben. Och en vacker dag vill kanske en avgående minister själv ha en trevlig reträttpost, bo i tjusigt landshövdingsresidens, mingla och inte anstränga sig i onödan.
Ett fenomen som är spritt över blockgränsen, om nu någon trodde någonting annat.
Den förra regeringen tillsatte också en utredning, som bland annat kom fram till att lönerna för gamla elefanter som fått knalltransport till kyrkogården borde gå att sänka.
Den lämnades till civilminister Ida Karkiainen i februari 2022, gick ut på remiss och hördes sedan aldrig av igen.
Att än en gång höra politiker klaga och oja sig över reglerna är, inte minst mot denna bakgrund, beklämmande.
Naturligtvis ska ett visst anställningsskydd finnas, en myndighetschef måste kunna fatta politiskt impopulära beslut utan risk för repressalier, men ändå.
Statsministern har ju när allt kommer omkring möjlighet att anmäla Kinberg Batra till statens ansvarsnämnd för att få frågan om tjänsteförseelse prövad.
I händelse av fällning går det att sparka henne från tjänsten som generaldirektör på Regeringskansliet.
Men viljan av att använda detta verktyg tycks vara lika begränsat som en tonårings intresse av att titta på Bergmans ”Det sjunde inseglet”.
Det vanligaste knepet i verktygslådan för politiker i en genant situation är annars att göra som Mats Odell, tillsätt en utredning.
Handlingskraft ska visas och förhoppningen är att ingen längre minns skandalen då resultatet om några år, helst på andra sidan nästa val, presenteras.
Så bli inte förvånade om det, under ordmassor om vikten att det svenska folket har förtroende för systemet, snart kommer besked om att bestämmelserna för Elefantkyrkogården ska ses över för tredje gången de senaste 15 åren.
Minns då att Kristersson satt i den alliansregering som började utreda frågan en gång i världen.
Det var många år sedan nu.
Samma år som Barack Obama tillträdde som president i USA, Helikopterrånet begicks i Stockholm och hovet tillkännagav att prinsessan Madeleine förlovat sig med Jonas Bergström.
Förhoppningsvis får vi till slut ett ”Lex AKB”.