Jag får förutfattade meningar bekräftade i trippelkvadrat
Jag bär förmodligen på lika många fördomar om kulturella minoriteter som de flesta, men jag tillhör dem som är så pass nyfiken att jag står ut med att få fördomarna krossade.
Det är i alla fall vad jag tror om mig själv.
Boken Romani kris av Expressen-journalisten Jenny Strindlöv stökar till det. Där får jag många av mina förutfattade meningar bekräftade i trippelkvadrat, medan andra kommer helt på skam.
Romani kris är det parallella rättssystem som reglerar många romers liv. Äldre betrodda män bildar en domstol, som dömer i ärenden som rättsväsendet borde ta hand om. De kan inte bolla med några fängelsestraff, men väl utdöma böter och avbön.
Eftersom allt livesänds på Facebook, kan kollektivet se till att straffen efterlevs.
Men de hanterar också heder. Kvinnor vanäras som horor och förhindras leva med den de älskar, få har en chans att föra sin talan, än mindre hävda sig mot ingrodda patriarkala idéer och sedvänjor. Gina, som Strindlöv följt i flera år, är ett exempel på det.
Silvia å sin sida, menar att kris har tagit henne på allvar. Tack var den har exmannen, som misshandlade henne i åratal, sänkt sina nävar. Hon bad först polisen om hjälp men fick ingen, eftersom ”det vet man väl hur romer är” och ”det där sköter de själva”.
Sett ur det perspektivet hade kris aldrig behövts om romerna behandlades som andra svenska medborgare. Det här är också knäckfrågan: romer blir särbehandlade, men de kräver också ofta att bli det.
Skolan är ett särskilt problem. Många elever struntar i att gå dit. Strindlöv har träffat lärare som gjort allt de kan, men föräldrarna vill att ungarna ska vara hemma. De ska inte beblandas med gadje, döttrarna kan bli våldtagna, de behövs som barnvakter eller för att ta hand om familjens sjuka äldre.
Ni förstår inte vår kultur, är argumenten.
Det var inte det här Katarina Taikon föreställde sig, när hon på 1960-talet kämpade för romska barns rätt till utbildning.
Socialarbetare är en annan kategori som vittnar om att de känner sig maktlösa. Dels är de rädda att utmålas som rasister, dels måste ta hänsyn till lagen om nationella minoriteter, som säger att staten ska främja möjligheten att behålla och utveckla sin kultur. Det gäller särskilt barn – som själva aldrig har fått välja kulturell identitet.
Vad är egentligen en kultur? Ska man bejaka alla sedvänjor bara för att de är gamla och tillhör en minoritet?
Jenny Strindlöv torde också ha stött på myndighetspersoner som bubblar av fördomar, men de saknas i berättelsen. Kanske för att det är de andra, som sliter med att bara göra ett bra jobb, som är intressantare.
Deras oro smittar. Det hade varit lättare för mig att inte låtsas om den här boken. Men är inte jag en sån, som försöker motarbeta idéer som jag tycker är förfärliga, oavsett var de finns?
Jo.
Det är i alla fall vad jag vill tro om mig själv.