Schmacka in den bara!
Jag trodde inte vi kunde ramla längre ner i det där underhållningshålet som också kallas true crime, men det var tydligen möjligt.
När jag besökte Detroit för nån månad sen passerade jag en tingsrätt – och slank in. Där fick jag bland annat följa en vårdnadstvist.
Jag lärde mig mycket om USA. Till exempel att det är skillnad på ett kitchen och ett working kitchen, det vill säga ett kök där man kan laga mat. Det talade till pappans fördel, en svart man som efter 30 år på bilfabrik kvitterar ut 23 000 kronor i månaden och nu ville ha huvudansvaret för sin 14-åring, som hamnat på glid.
Sen tog jag mig vidare till Chicago och ”råkade” hamna i en mordrättegång.
Jag önskar att det stoppar där, men det gör inte det. Sen en tid tillbaka knarkar jag de rättegångar man kan följa via podd och Youtube: Prime Crime, Svenska brottsfall, Rättegångsappen och allt vad de heter. De ger något annat än exempelvis Nils Bergmans Rättegångspodden, som alltid är redigerad så man enbart får höra åklagarens syn på saken.
Här får man hela kakan.
Jag tar del av tinderbedragare, mördare, knarksmugglare och gängkriminella. Som så många fastnar jag särskilt för dem som sysslar med ekonomisk brottslighet – girighet är lika fult som allmänmänskligt.
Jag dyker in i fruktansvärda tragedier som kommer med de sjukaste detaljer, som klår all fiktion i världen.
Jag lär känna vissa yrken, såsom hur butikskontrollanten jobbar, som satte dit ”Arga snickaren” Öfvergård för snatteri.
Jag får mina fördomar både bekräftade och utmanade. Jag tvingas öva upp min empati när jag lyssnar på någon som begått det värsta av brott, men som också har en berättelse som komplicerar alla schabloner om ”ondska”.
Jag grubblar länge över en kvinna som lurat av en dement 94-åring 1,1 miljoner, men som bara gråter över att hon själv blivit hotad av en man som hon lånat pengar av för att kunna upprätthålla sin dyra livsstil.
Men framför allt lyssnar jag på språket. En dag strömmar värmländska genom lurarna, en annan östgötska:
– Hon sa att jag skulle tvätta köcken och sen sa hon: Schmacka in den bara!
Entreprenörer är vansinnigt slängda i käften när de ska förklara varför siffrorna i bokföringen inte riktigt stämmer. De som har blivit lurade på pengar av en 35 år yngre plut-truta, är det inte.
Jag skrattar högt när en ung man på snabbtungad ”Rinkebysvenska” slänger in gamla svenska talesätt, som att han ”inte vill lägga näsan i blöt”, och sen inflikar en egen: ”Det är en soppa och jag blev sista skeden.”
En man som de senaste femton åren suttit ock krökat på en parkbänk bakom Ica i Filipstad, berättar på en utsökt kanslihussvenska om hur han ströp sin särbo.
Gluttar jag på skärmen kan jag se hur de åtalade ser ut.
Och jag känner mig som en riktigt dålig människa. Jag har förvandlats till en voyeur i andras elände. För vilken rätt har jag att ta del av detta?
Alla kan slinka in på en rättegång, om den inte hålls bakom lyckta dörrar. Det är en viktig princip i en demokrati, så kan medborgarna kontrollera att rättsväsendet sköter sig. Men att ljudinspelningar från rättegångar läggs ut på nätet och skvalpar runt i tid och evighet, det är något annat.
De dömda, som en gång ska mucka efter att ha sonat sitt brott, kommer få ännu svårare att börja om på nytt. Och det är inte bara brottslingar som tvingas fläka ut sig, även målsäganden och vittnen kan få djupt integritetskränkande interiörer från sina liv offentliggjorda.
Barn drabbas. Även om de själva är för små för att lyssna till innanmätet i föräldrarnas relation, kan alla vuxna i deras närhet göra det.
Efter att SVT granskat Rättegångsappen har stora annonsörer dragit sig ur och jurister vill se över regelverket.
Jag är med dem hela vägen. Lägg ner och stäng av.