Kvinnors svängrum är bara gammal sunkighet
Jag läser en artikel i Expressen om massage, och tänker att det är skillnad på män och kvinnor.
Det är Anne Haavisto som berättar att hon lider brist på beröring och därför beställer massage på salong. Hon klickar runt bland en massa olika massörer och bläddrar förbi dem som inte presenterar sig med bild.
Hon ratar även kvinnor.
Haavisto går omsorgsfullt till väga och väljer till slut en man med ”varm blick, vackra läppar och en stor överkropp”.
Hon börjar genast fantisera om hans händer, som snart ska ta sig an henne.
När tiden är inne kastar hon av sig kläderna, ivrig att få lägga sig på massagebänken och äntligen få känna lite beröring: ”Som jag har längtat. Jag tar emot och vågar falla. Det här är min stund och jag behöver ingenting ge, förutom pengar.”
Hon kommer på sig själv med att vilja stöna högt, men det vore opassande, så hon håller ljuden av vällust inom sig.
Missförstå mig inte, uppmanar Anne Haavisto sina läsare: det är skillnad på sex och beröring.
Det fanns inget erotiskt i situationen, den var helt och hållet professionell från bådas sida.
Det är jag övertygad om, men Haavistos text ångar ändå gränsöverskridande sensualism. Det är hela grejen med texten, som även har sina poänger. Under pandemin myntade norrmännen ordet hudsulten, att man törstar efter beröring som inte alls har med sex att
göra.
Anne Haavisto kan skriva en sån text och skulle lätt kunna återberätta den i radio, men vilka reaktioner får en man som erkänner sitt behov av att nån ska ta på honom, varför han köper sig massage? Av en kvinna. Som visar hur hon ser ut, så han inte riskerar få en alldaglig mus eller kortklippt kastrullapa: ”Jag valde en som hade en varm blick och vackra läppar. Sedan började jag längta.”
Det skulle vara omöjligt, hur mycket skribenten än bedyrade att det var en professionell massös och en ren transaktion – för det vet man ju hur män är.
Jag har skrivit det förut och jag gör det igen: i offentligheten har kvinnor ett svängrum som uppfattas som både nödvändigt och modernt, men som bara är gammaldags sunkighet med omvända roller.
Det finns hur många krönikor, tv-serier och poddar som helst som handlar om hur män är. I äktenskapet (ojämlika). På jobbet (förtryckande). I sängen (dåliga). På Tinder (lömska). På badstranden (pinsamma). På gymmet (egon). På babysimmet (taffliga). På krogen (snåla). I huvudet (dumma). I hemmet (våldsamma). I kroppen (obekymrade). På parnassen (tafsiga).
Jag fattar inte hur män står ut med att alltid bli objektifierade, definierade, svartmålade och skrattade åt. Lika lite begriper jag hur de ska kunna säga stopp, det räcker nu.