I år fick Han Kang dödskyssen
Han Kang heter stackaren som i år fick sitt liv förstört.
Vilket inte hindrade att den dödskyss som går under benämningen Nobelpriset i litteratur tillkännagavs under de traditionsenliga formerna.
Klockan 13 en torsdag i mitten på oktober gjorde Svenska Akademiens ständige sekreterare, Mats Malm, entré i Börssalen.
Reportrar antecknade, fotografer tog bilder, det viskades och knuffades, upphetsningen var lika påtaglig som munter.
Som om det fanns någonting att glädjas över.
Är det någonting vi kan lära oss av historien är det att nu väntar all form av elände för den sydkoreanska författaren Han Kang.
Skrivkramp, tystnad, en fantastisk litterär karriär som tynar bort.
Men vad visste vi om det, vi journalister som någon timme innan tillkännagivandet ramlade in i Börshuset, invigt 1776 av Gustav III, en byggnad som Svenska Akademien enligt ett suspekt och urgammalt avtal med Stockholms stad har evig nyttjanderätt till.
Drygt 60 journalister från tio länder samt de stora nyhetsbyråer som sköter bevakning åt strängt taget hela världen.
Två japanska reportrar satt tysta och såg dödligt allvarliga ut, en polsk journalist höll en evighetsmonolog i sin mobil, Expressens Kristin Lundell frågade med spelad oskuldsfullhet hur jag skulle vinkla min text och Alex Schulman hade en dekal med orden ”Norra ståplats” på sin dator, men så har han också en goda smaken att hålla på AIK.
Utanför de välvda fönstren föll ett regn över turisterna i Gamla stan. Det har regnat i två dygn i Stockholm nu. Det känns som att det aldrig kommer att sluta regna.
Klockan närmade sig 13, journalisterna armbågade sig fram till bra platser, inga knep eller trix var för fula för att få en så god position som möjligt.
Björn Wiman, kulturknutte på DN, ramlade in rutinerat sent, eller om det nu var av ett utslag av arrogans.
– Snygg skjorta. Men du brukar alltid ha manchesterkavaj, sa jag.
- Det är det du som har, för att försöka passa in bland det fina folket, svarade han och lade till att han tror att det är Salman Rushdies tur i år.
Jag ägnade minuterna fram till klockslaget åt att fräscha upp minnet över hur det har gått för tidigare vinnare.
Det var John Steinbeck, som tilldelades litteraturvärldens tyngsta utmärkelse 1962, som först beskrev Nobelpriset som en dödskyss.
Han publicerade aldrig någonting mer efter att ha tagit emot prissumman och dog sex år senare.
Steinbeck är nu inte den enda författaren som har klagat, suckat och stönat.
Doris Lessing muttrade i en intervju att hon inte gjorde någonting annat efter att ha tagit emot priset än att svara på journalisters frågor och beskrev det hela som ”en jävla katastrof”.
Samuel Beckett ska ha suttit på toa och bajsat då hans fru ropade att ”de ringer från Stockholm och säger att du har vunnit Nobelpriset”.
– Ni har förstört mitt liv, skrek han tillbaka.
På SVT Play ligger just nu dokumentären ”Harry och Eyvind – Nobelpriset som förstörde allt”.
En berättelse om hur det gick för de två folkkära författarna Martinson och Johnson efter att de 1974 fick dela på priset.
Titeln säger allt.
Nu har dokumentären på goda grunder ifrågasatts, men när jag nu har kämpat mig till en vinkel på den här texten tänker jag inte överge den.
Därför finns det inte heller anledning att bry sig om att litteratursociologen Anna Gunder har forskat i påståendet om priset som dödskyss och kommit fram till att det inte stämmer.
Efter tillkännagivandet blev det huggsexa om de ledamöter i Akademien som i år ställde upp på intervjuer, Ellen Matsson och Anna-Karin Palm.
Kön till dem var lång, journalister började i brist på annat intervjua varandra och i ögonvrån såg jag hur redaktör Wiman snabbt pep i väg, sannolikt med hela huvudet fullt av Rushdie.
Han Kang får priset för att hon i sina böcker ”konfronterar historiens trauman och blottlägger människans sårbarhet.”
Ni hör ju själva hur det kommer att bli.
