Jag ger Brandão Jönsson rätt – på en punkt
Trots en påstådd invasion av incels och manlighetscoacher på internet väcker sexköp uppenbarligen allmänhetens vrede i Sverige. Det är (mest) bra.
Ämnet aktualiserades som bekant i veckan, när Henrik Brandão Jönsson tipsade en P4-lyssnare som var missnöjd med sitt samliv att skicka partnern för att köpa sex i Danmark.
– Det här är inget kontroversiellt att säga i Brasilien, utbrast Brandão innan han fick lämna studion.
(Jag jobbade med Brandão under fotbolls-VM 2014 och hejade glatt på honom på bokmässan häromdagen. Jag skulle inte tveka att göra om både och, om han nu inte tappar sin plats i offentligheten, man vet ju aldrig med drev.)
Jag har inga starka åsikter om hur ärendet sköttes av programledaren Farah Abadi, men på en punkt får jag ge Brandão rätt: En liberal inställning till sexköp är inte särskilt ovanligt utanför Norden.
Det är enormt frustrerande. Och kanske kräver det också en diskussion utan skyddslappar.
En argentinsk man berättade en gång för mig hur nästan alla hans vänner blivit av med oskulden till en prostituerad som deras pappa betalade för. Förutom hans vid tillfället misstänkt strategiska ”alla andra män”-retorik, lärde det mig något om världen.
En läsare mejlade en gång apropå ämnet om hur han på affärsresan till Tyskland blev bjuden på bordell av företaget som han skulle skriva kontrakt med.
I Frankrike har jag kryssat mellan män – taxichaufförer, kollegor på fotbollsläktarna, bekanta på fester, en potentiell flört – som tycker att det är oproblematiskt att köpa sex, och argumenten är ofta desamma:
* Många skulle inte få ha sex annars, tänk på de fula männen!
* Vissa kvinnor vill faktiskt prostituera sig
* Ska inte två vuxna människor få sluta avtal om båda samtycker?
Att kvinnors kroppar ska användas för att stilla behov hos män som saknar attribut för att få sex ”på vanlig väg” är själva sexismens kärna. Det är just vad objektifiering i förlängningen handlar om. Och det är en fet käftsmäll på alla män som har svårt att få till sexuella relationer, men som aldrig skulle komma på tanken att betala för det. Det vill säga de flesta, åtminstone i Sverige.
Övriga två ståndpunkter går inte helt att falsifiera. Självklart finns det en och annan kvinna som säljer sex utan att direkt fara illa. Den franska debatten utmanas av den alltid närvarande existentialistiska hållningen – vi har alla ett val att göra vad vi vill – som också många fransyskor sluter upp bakom. Poängen är att de förment frivilliga sexarbetarna är förtvivlat få i den gigantiska flora av traffickingoffer som transporteras världen över för att förse män med sex mot betalning. Det finns ingen fair trade-märkning här.
Sedan sexköpslagen med svensk förlaga klubbades i Frankrike 2017 har attityderna också förändrats.
Att stifta lagar är alltid i någon mån att uppmuntra ett beteende och skambelägga ett annat. Den svenska juridiska hållningen, som kopierats av en handfull länder, signalerar hur vi som civilisation ser på idén att kvinnors kroppar i förlängningen är till för mäns dominans.
Det finns förstås en glidande skala här, sex som transaktion är sannerligen inte obefintligt i borgerliga svenska äktenskap heller: Så kallat ”tjatsex” där man ställer upp, trots att man inte har lust, för ”husfridens skull”. Det var för övrigt först 1984 som våldtäkt inom äktenskapet blev straffbart på riktigt i Sverige.
På frågan vad som är ett frivilligt beteende kan man som man i begrepp att köpa sex ställa sig kontrollfrågan: Hade hon gjort det här utan betalning? Svaret är, möjligen med undantaget om man är Richard Gere, förstås nej.
En killkompis, som annars inte drog sig för att utmana de så kallade woke-konventionerna när vi umgicks på 00-talet, sammanfattade det hela kärnfullt:
– Hela grejen med att ligga med en tjej är ju att hon är kåt på en, fast man är rätt tradig.