Omöjligt att blunda för de som inte slår larm
I dag ska Dominique Pelicot, 71, höras av en fransk domstol. Han är anklagad för att ha drogat, våldtagit och bjudit in ett åttiotal andra män att våldta hans fru Gisèle Pelicot, 72, under nästan ett årtionde. Han har redan erkänt det mesta.
Fallet skakar Frankrike i sin groteska ohygglighet. Gisèle Pelicot har avböjt möjligheten till rättegång bakom lyckta dörrar, för att ”flytta skammen till rätt planhalva”.
Samtidigt ser ännu en fransk övergreppsskandal ljuset. Det handlar om den katolske prästen, parlamentsledamoten och, i alla bemärkelser utom den bokstavliga, helgonet Abbé Pierre, som dog 2007.
Marie-Joseph Henri Grouès, som han hette innan han blev munk 1932, har varit en av Frankrikes mest inflytelserika religiösa röster i frågor som rör fattigdom. 1949 grundande han Emmaus-rörelsen med målet att hjälpa socialt utslagna, i januari 1954 larmade han om hemlösa som frös ihjäl på Paris gator under en ovanligt kall vinter. Den franska lag som omöjliggör vräkning under vinterhalvåret heter kort och gott Abbé Pierre-lagen.
I juli i år publicerade Emmaus en rapport där sju kvinnor berättar att Abbé Pierre utsatt dem för sexuella övergrepp. Förra veckan klev ytterligare 17 personer fram med liknande anklagelser. Det handlar om allt från tafsande och tvångskyssar, till påtvingat oral- och penetrationssex. Ett fall rör också ”sexuell kontakt med minderårig”, men bilden som målas upp gäller inte i första hand ett pedofilt beteende – nuförtiden mer eller mindre vardagsmat för den katolska kyrkan – utan en lång rad övergrepp mot kvinnor under sex årtionden fram till hans död 2007.
De första av flera dokumenterade försök att berätta om övergreppen gjordes av en grupp kvinnor redan 1955. Varje gång svarar Abbé Pierre, eller någon i hans närhet, brevledes med hot om de konsekvenser som väntar den som försöker fläcka ner hans rykte.
Det är lätt – och bekvämt – att se de här fallen som isolerade gärningar av sjuka män. Men det är omöjligt att blunda för de sannolikt hundratals människor i deras närhet som låtit bli att slå larm.
I Frankrike finns också den libertinska kulturen som försvårande element: Man har länge ansetts ha rätt att åberopa privatlivets helgd, där sexuella böjelser av alla dess slag närmast betraktas som en chic accessoar (om än mindre så för katolska präster).
Sexualmoralism kan de ägna sig åt på andra sidan Atlanten!
Det förment puritanska USA ska välja en ny president i november, där en av kandidaterna är dömd för sexuella övergrepp så sent som förra året. Jag behöver inte lista alla sexistiska galenskaper Donald Trump gjort sig skyldig till, men jag noterar att denna del av berättelsen försvinner från många analyser när det är skarpt läge. Hur Trump, som förmodligen gjort mer än någon annan nu levande människa för att legitimera sexuella överträdelser mot kvinnor, mest beskrivs som en utrikespolitisk clown, någon som i egenskap av att ha orkestrerat ett försök till statskupp är olämplig för ämbetet.
I sin regeringsförklaring i måndags nämnde Ulf Kristersson ”en bred offensiv mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersvåld”. Ett åtgärdsprogram med 132 punkter ska lanseras, ett nytt ”lämna-program” för att göra det lättare att bryta upp med en våldsam partner likaså. Bra!
När den nya utrikesministern Maria Malmer Stenergard fick frågan vem hon helst ser som ny president i USA ville hon inte välja eftersom det för regeringen är ”viktigt att vi kan fortsätta samarbeta, oavsett vem som väljs”. (Det är också ett val förstås. Spaniens premiärminister Pedro Sánchez har exempelvis meddelat att man står bakom Kamala Harris.)
Det visar på den fallande skala som spänner mellan fåtalets medbrottslighet och flertalets relativisering av sexuella övergrepp, som fortsätter vara en örfil mot alla utsatta kvinnor.