Mördade – innan de fått höra sina barn säga ”mamma”
Gör abort, annars skär jag ut barnet. Gör abort, annars dödar jag ett av dina andra barn. I Moas journal står det att hon grät, var nedstämd kring beslutet att i vecka 18 föda ut sin döda bebis. För henne var det en bebis, en bebis som skulle växa i magen i många veckor till och därefter komma till henne med en skrik. Fjunig, valkig och varm. Istället begraver i Moa i smyg sonen som aldrig blev, i en vit pytteliten kista.
Våldet, både det psykiska och fysiska, som Moa utsattes för gick obemärkt förbi hos vården. Och eftersom hennes våldsamma make hade lyckats övertala henne om att hon berättade för någon så skulle hennes barn tas ifrån henne, sa hon ingenting självmant. I en intervju med Aftonbladet säger Moa att om hon hade fått ordentlig information om vad som händer efter att man berättar om våld, så hade hon vågat.
För uppmaningarna om att berätta finns ofta på plats. På toaletterna på MVC sitter lappar uppsatta med information om vart man kan vända sig, på gynakuten på Karolinska i Huddinge har jag sett att man kan man märka koppen man lämnar urinprov i på olika sätt för att signalera att man behöver hjälp. Det är trygga rum för kvinnor, för kvinnor. Men jag har aldrig sett eller hört information om vad som händer sen. Det är en avgörande pusselbit som helt och hållet saknas.
Och ibland saknas även det där första steget, den raka frågan.
I en rapport uppger 42 procent av kvinnor som varit utsatta för våld under graviditeten inte har uppfattat att de fått frågor som rör våld i hemmet av sin barnmorska. Det betyder inte att frågan inte har ställts, men den kan ha ställts luddigt, invecklat eller alldeles för snabbt. Inget konstigt i sig – de blivande mammorna är många, barnmorskorna är få och besökstiderna korta. Det får inte vara så. Det måste finnas en nolltolerans för slarv när det gäller mammors och bebisars liv.
Emilia hade fläskläpp och rasade i vikt, Jannike ett sönderslaget öga. De fick aldrig frågan: blir du utsatt för våld?
Siri berättade att hon var livrädd för Ruben, men inga insatser för att närma sig honom gjordes av sjukvården. Först när han på BB börjar prata om att adoptera bort den nyfödda bebisen larmas socialtjänsten. Några veckor senare hugger Ruben ihjäl Siri.
Somayyeh och Saga är två andra kvinnor som blir mördade innan de får höra sina barn säga mamma.
När en kvinna som blir utsatt för våld av sin partner blir gravid uppstår en sällsynt chans att rädda henne. Redan några veckor in i graviditeten etableras en vårdkontakt som kommer att pågå under nästan ett år. En väv av besök där barnmorskor som den gravida kvinnan möter har möjlighet att ställa frågor om våld i hemmet och sakta bygga upp en tillit. Det är inte en garant för att rädda liv, men det är den bästa chansen som kommer att ges – förmodligen under ett helt liv. En graviditet i en våldsam relation ökar risken för att våldet blir både grövre och mer frekvent, därför måste insatserna för att förhindra det vara många och robusta.
Det behöver göras en hel del för att bygga ett system för att fånga upp gravida som utsätts för våld. När personalbrist och stress är mer regel än undantag krävs mer pengar och kompetensutveckling. Men inte minst behöver vården ändra på hur man förhåller sig till en gravid kvinnas partner. Partners behöver få enskilda samtal med utbildad personal redan på MVC, och vid behov bör deras journaler göras tillgängliga på samma sätt som mammornas är. I sjukdomshistoriken kan det finnas ledtrådar som räddar mammor och barn.
Vilka är vi om vi inte försöker göra det?
