Hur vanligt är egentligen kusingifte?
Regeringen vill förbjuda kusinäktenskap.
Det går att fundera på om Sverigedemokraterna, det parti som hårdast har drivit frågan, verkligen tänkt igenom det hela.
Hur vanligt är det med kusinäktenskap?
Ett svar vore intressant, inte minst med tanke på att regeringsunderlagets fyra partier gör ett så stort väsen av att de ska förbjudas: det flaggades i Tidöavtalet och nämndes av statsminister Ulf Kristersson i självaste regeringsförklaringen.
I tisdags, då utredningen om förbudet presenterades och justitieminister Gunnar Strömmer höll sedvanligt hov för pressen i Rosenbad, gav utredaren Anne Kuttenkeuler sin syn på saken:
”Det verkar inte vara en helt marginell företeelse”.
Efter att ha borrat i frågan under ett helt år har hon med andra ord fortfarande inte en aning om hur utbrett fenomenet är.
Att ingen vet kan, inte minst i ljuset av fyra partiers iver att kriminalisera, te sig en smula förbryllande.
Men vi har ju den hårda vägen lärt oss att någonting så futtigt som kunskap numera inte är en nödvändig förutsättning då svenska regeringar är i farten med nya paragrafer.
Luntan som Kuttenkeuler har skrivit ihop, det material som ligger till grund då Tidöpartierna går vidare med sin ambition att göra ändringar i Äktenskapsbalken, innehåller dock ett ambitiöst försök att bringa klarhet.
Om vi ska tro Folkbokföringsregistret är mellan 140 och 150 personer i Sverige gifta med en kusin.
Oerhört ovanligt med andra ord, men utredaren har med all sannolikhet rätt i att det finns ett mörkertal.
Det är nämligen endast personer som har två registrerade släktled som syns.
I Sverige bor dock som bekant en hel del människor med bakgrund i andra länder, andra delar av världen, med släktträd som inte finns med i siffrorna.
Folk från Mellanöstern, Afrika och Asien, länder där kusingiftermål enligt internationell forskning är mer vanligt förekommande än i Sverige.
Utredningen innehåller sammanfattningar av tidigare studier av kusinäktenskap, inhämtad information från Migrationsverket och Polismyndigheten, samtal med trossamfund, Resurscentrum mot hedersrelaterad våld, olika kvinnoorganisationer, och så vidare.
”Det enda jag vet är att jag ingenting vet”, som den gamle greken Sokrates ska ha sagt. Jag börjar förstå vad han menade.
Kanske har oppositionen en poäng i att det här är symbolpolitik, att det vädjar till främlingsfientlighet, att vi här ser ett opportunistiskt finger i luften som känner av samtidens vindriktning.
Att försvara Tidöpartierna i denna fråga är inte en tacksam uppgift, men det finns anledning att i någon mån försöka göra det.
Inte många förnekar nuförtiden att det existerar förtryckande hedersnormer som begränsar människors frihet. Visst finns det människor som gifter sig med sin kusin av fri vilja, men tvång förekommer också.
Lagstiftning är mot den bakgrunden inte orimligt, även om de flesta europeiska länder tillåter den här formen av äktenskap (hur skulle annars diverse kungliga ätter leva vidare.)
Frågan är dock hur staten ska se till att förbudet efterlevs.
Att göra kontroller i andra länders folkbokföring så fort några av utländsk härkomst vill gifta sig skulle kräva en enorm byråkratisk apparat.
Myndigheterna lär få nöja sig med att folk ”på heder och samvete” intygar att de inte är kusiner.
Med tanke på att risken för att bli avslöjad är mycket liten och på sin höjd renderar några dagsböter, tycks den avskräckande effekten vara begränsad.
Möjligen kan dock en lag på sikt få betydelse så till vida att normer förskjuts. Vi får se.
Men frågan är om Sverigedemokraterna, det parti som ivrigast förespråkat lagen, har analyserat konsekvenserna ordentligt.
Den senaste statliga utredningen om äktenskapshinder, från tidigt 70-tal, visade att giftermål mellan kusiner var dubbelt så vanligt på landsbygden som i tätorter.
Och det är ju inte i storstäderna som Åkesson & co har sina kärnväljare.