Göteborgs skyskrapa är ett skri av mindervärdeskomplex
GÖTEBORG. Efter 45 års vistelser på andra platser är jag tillbaka där jag studerade och sitter vid ett middagsbord med de gamla vännerna.
Göteborg är sig likt. Man kör in i staden, tar sikte på Kungsportsavenyn och hamnar i Värnamo. Man försöker undvika Hisingen och upptäcker att man är på väg till Falkenberg.
Medan Pia och jag krånglar oss fram tänker jag på August Strindberg som beskrev en återträff med gamla kamrater i den självbiografiska romanen ”Ensam”. Sedan tänker jag desto mer på Göteborg.
Hur lyckades en liten stad, byggd på några klippor, skapa ett trafiksystem värre än något annat i världen, trängre än Teherans, hänsynslösare än Paris och obegripligare än Niameys? Har det med den ökända korruptionen att göra? Gammaldags inkompetens? Experimenterade trafikplanerarna med hallucinogena droger samtidigt som de lekte fram bilarnas flöden?
”Allting föreföll … gammalt och utslitet; allting upprepades, kom igen som evigt enahanda”, skriver Strindberg.
Jag vill visa min fru var jag bodde på Aschebergsgatan och hamnar på Värmlandsgatan två kilometer bort. Där finns en ledig parkeringsplats så vi stannar och promenerar genom Masthugget och Haga.
Vackra små gator med butiker, kaféer och restauranger som serverar typ linssoppa och biodynamiska grönsaker. Stockholm har inget som kommer i närheten av detta. Haga och Masthugget är som ett Södermalm utan förargelseväckande viktigpettrar vilka dricker kaffe halvspringande ur pappersmuggar.
Husen i Haga är förstås mindre och liksom oskyldigare eftersom allt i Göteborg är mindre och oskyldigare. De påminner om Gränna.
Alla människor i Haga och Masthugget ser ut som statister i en film om 1970-talets proggrörelse.
”Det unga släktet trängde på hotande och tog ingen notis om de äldres bedrifter… En sjuttioåring, den enda i sällskapet som vi betraktade som gubbe, anmärkte att han ännu icke kände sig gammal”, skriver Strindberg. Men i Haga förenas gamla och unga i ett konstant alternativ till tiden utanför Göteborg. Varje år är 1968.
Pia köper ett par träskor i konjaksbrunt.
På Fjärde Långgatan ligger Marx-Engelshuset som tillhör Kommunistiska Partiet, tidigare KPML(r). Bokhandeln på bottenvåningen heter Röda Stjärnan, antagligen den sista i sitt slag i norra Europa.
Två äldre kvinnor diskuterar intensivt när vi träder in. De tvärtystnar, börjar sedan prata om klippor och badvattnet. Budskapet till de oväntade kunderna är:
Kolla här, vi är alldeles normala, vi pratar om bad och klippor, inte om interna intriger och revolution! Vi är inte alls en galen sekt bara för att vi vill förstatliga allt och alla samt införa kollektivjordbruk och ge Josef Stalin den hedersplats i samhället han förtjänar. Nu pratar vi om badtemperaturer, oj vad de är intressanta!
Jag känner deras nyfikenhet och outtalade frågor, deras tankebubblor ligger likt kletiga tyngder på ryggen medan jag skannar bokhyllorna. Valda verk av Lenin, Stalin. I den antikvariska sektionen står Ivar Lo Johanssons Passionssvit, noveller som jag länge letat efter.
Jag vill köpa dem men avstår, står inte ut med tanken på att föra ett låtsasnormalt samtal medan sektmedlemmen med illa dold iver försöker locka mig till ett möte eller studiecirkel.
”Jag känner de okända makternas onåd”, skriver Strindberg i ”Inferno”.
Efter ännu en dos krångel lyckas vi ta oss över Göta älv till det nya hotellet Karlatornet, Nordens högsta byggnad, ett skri frambringat av det göteborgska mindervärdeskomplexet.
En kvinna blir vansinnig för att jag kör ända fram till entrén och skäller ut receptionisten, inte mig. Vi åker upp 58:e våningen och skådar ut över granskogarna genomskurna av motortrafikleder.
”Och solen sitter däröver/Som en halvsläckt cigarr…/Och lysa på eländet”, skriver Strindberg i dikten ”Solnedgång på Havet”.
På kvällen samlas äntligen de gamla vännerna kring middagsbordet. Och för första gången har Strindberg fel.
Det blir ingen spökdiné, som han skriver i ”Svarta fanor”, och inte ”obehagligt tyst” som han skriver i ”Ensam”. Ty världen är fortfarande ung.
Varför är Göteborg så betydelselöst? - Peter