Plötsligt är det lätt att andas, hatarnas tid kanske är förbi
Plötsligt är det lättare att andas.
Kanske är vi äntligen, äntligen, på väg ut ur skitpratets, hatets och lögnernas epok.
Jag vet – det är en from förhoppning, säkert naiv.
Jag är dessutom den siste i Sverige som ska säga något om Olympiska spelen eller andra idrottsevenemang. Få saker intresserar mig mindre än sport.
Men under OS-veckorna kunde jag inte undgå att notera vänligheten, kärleken och strong, ädel sportsmannaanda.
Min fru visar ett klipp där guldmedaljören Armand Duplantis och silvermedaljören Sam Kendricks intervjuas tillsammans. Välvilligheten och kamratskapet lyser om dem. “En ära att dela pall … han tar fram det bästa inom mig … jag gillar det, jag fick världsrekordhållaren att säga ouff…”
Eller Truls Möregårdhs och Fan Zhendongs ömsesidiga komplimanger efter den rafflande finalen i pingis. Ja, den såg jag, det var spännande och fantastiskt att vara med när världens skickligaste inom sitt gebit gav allt, varje sekund.
Roligast var kommentarerna efteråt, aktningen de hyste för varandra, hur båda hade njutit, vinnaren och förloraren som också var vinnare.
Eller hur silver- och bronsmedaljörerna Simone Biles och Jordan Chiles på pallen bugade djupt för vinnaren Rebeca Andrade – en gest av kärlek och kamratskap och respekt.
Det är lättare att andas.
I USA stormar Kamala Harris och Tim Walz fram och Trump som lever på att håna andra vet inte vad han ska ta sig till. Han försöker ge Kamala öknamn men de faller platt till marken. Han försöker klistra på henne en etikett som ointelligent och det blir bara – konstigt, larvigt, idiotiskt.
Det handlar inte om att man är konservativ eller liberal eller socialist eller libertarian.
Det handlar om att Kamala Harris och Tim Walz har ett positivt budskap, glädje och optimism medan mannen som ljuger lika lätt som han andas, mannen som njuter av att ge andra öknamn, far runt med sina domedagspredikningar. USA går under om inte han får makten, judarna är korkade om de inte röstar på honom. Och så vidare.
Och jag tänker på vårt land där justitieutskottets ordförande Richard Jomshof säger om muslimer och koranbränningar:
– Blir de upprörda så elda hundra till.
Så talar en politiker som inte bryr sig om Sveriges bästa, en politiker som vill ha utlopp för sina egna maror och frustrationer, sin egen ambition: elda, hetsa, splittra, hata!
Hans parti gick till val på parollen “Mitt Europa bygger murar” och när det avslöjades att partiet i största hemlighet driver en trollfabrik säger partiledaren Åkesson att han är stolt. Och att de som kritiserar trollfabriken tillhör “klägget” och en vänsterliberal konspiration.
Det partiet gick bakåt i Europavalet.
Vi kanske inte skulle ha blivit förvånade. Kanske fanns tecknen tidigare.
Ett tag försökte Sverigedemokraterna piska upp en debatt om män i kjol som läser sagor för barn. Det är en sådan fråga som extremhögern i USA också tjafsar om.
I Sverige fick den inget fäste. Det blev några artiklar i tidningarna, något inslag i TV-nyheterna, lite fluff och puff men få brydde sig.
Kanske är domedagsprofeternas och hatarnas tid förbi, för den här gången.
Den gamle liberalen Per Ahlmark skrev en gång, på 1980-talet tror jag, att han kände som ett järnband över bröstet varje gång han varit utomlands och planet gick in för landning på Arlanda.
Han stod inte ut med det trånga Sossesverige och dess konformism och undfallenhet för kommunister och vurmande för fjärran diktaturer.
Jag minns bilden med järnbandet för att den är så lätt att ta till sig. Så har det känts för många av oss, när tidsandan blir som ett kvävande band över bröstet.
Trump kan vinna – ja. Putin kanske besegrar Ukraina – ja. Åkesson kanske blir statsråd i nästa regering – ja. De som vill hata och splittra kanske åker ut på en ny koranbrännarturné – ja.
Ändå står fönstret öppet, luften är frisk och det är lätt att andas.