En katastrof för klimatarbetet – så vad händer nu?
Trump har lovat ta USA ur Paris-avtalet – ännu en gång.
Världens klimatarbete får nu försöka hanka sig fram bäst det går.
Men 1,5-gradersmålet, som länge legat på intensivvård, kan nu med stor sannolikhet dödförklaras.
”Ni vet, när jag hör dessa stackars dårar prata om global uppvärmning (…) dessa galningar som inte vet något – de var inte ens duktiga elever i skolan, de studerade inte ens ämnet – förutspår att vi bara har 12 år kvar att leva.”
Citatet är något komprimerat, men sammanfattar väl Donald Trumps syn på klimatvetenskapen. I en tid när vi ser oerhörda väderkatastrofer, förvärrade av den globala uppvärmningen, utspela sig framför vår ögon, där 2023 och 2024 kommer att vara de varmaste uppmätta åren någonsin, där 1,5-gradersmålet i princip är dött, en historisk torka breder ut sig i Amazonas regnskogar, isarnas utbredning är rekordlåg och risken för en kollaps av Golfströmmen inte kan uteslutas, är detta vad vi får från världens återigen mäktigaste person – klimatforskarnas larm kallas för ”bedrägeri” och ”en av tidernas största bluffar”.
I stället hörs mantrat från Trump-kampanjen: ”Drill, baby, drill”.
Fyra miljarder ton
Sajten Carbon Brief har gått igenom hur mycket större utsläppen kommer bli med Trumps politik jämfört med Bidens, och landar i slutsatsen att det kommer att foga ytterligare fyra miljarder ton koldioxid till atmosfären. Det är förstås illa − men sanningen är att såväl under Trumps förra mandatperiod som under Biden-Harris nådde USA:s olje- och gasproduktion rekordnivåer. Under var och en av de tre senaste presidentperioderna, både republikanska och demokratiska, har USA:s olje- och gasproduktion varit högre i slutet av mandatperioden än i början.
USA ligger redan långt efter sina utlovade åtaganden för att nå Paris-avtalet. Även om kolkraften är på väg att fasas ut och den ”gröna omställningen” tar stora steg, så är det kanske inte USA:s egna utsläpp som är det största problemet. Om Trump ännu en gång drar landet ur avtalet, vilket han lovat, sänder han däremot en tydlig signal till diktatorer, oljebolag och oligarker i resten av världen:
Det är fritt fram att fortsätta som i dag.
Piskar en död häst
I tider när vi skulle behöva accelerera bort från fossila bränslen blir budskapet det motsatta. Målet som världens ledare satt upp, byggt på klimatforskarnas – ”galningarnas och dårarnas” – bedömningar, har varit att halvera utsläppen till 2030 för att hålla sig inom 1,5-gradersgränsen.
Att hålla det målet vid liv nu är som att försöka piska en död häst.
Den teknikutveckling som skulle behövas för att suga in den koldioxid vi redan släppt ut, är enorm. Och nu vet vi att den knappast kommer att drivas av USA.
Nu är det lite som talar för att Harris-administrationen hade kunnat vända den katastrofala bana som världen är inne på, men varje decimal är viktig. Varje tiondel betyder något. Budskapen från världens mäktigaste man kan vara avgörande.
”Om vi väljer Donald Trump, kommer vi känna av effekterna inte bara i åratal, inte bara under en generation. Vi kanske ser vårt misstag avspeglas i det geologiska protokollen”, skriver klimatforskaren Bill McKibben.
Finns det då några positiva tecken? Ett stympat Paris-avtal får försöka hanka sig fram på kryckor, en god sak var att inga andra länder följde efter USA förra gången de lämnade. En sorts förhoppning kan kanske också, som den oftast optimistiskt lagde klimatprofilen Mattias Goldmann skriver, sättas till den nära vänskapen med Elon Musk.
Måste omgrupperas
Men världens klimatarbete kommer att behöva omgrupperas, ta ny sats och kanske landa i samma hållning som författaren Albert Camus: Vi måste en dag som denna acceptera det relativa, att vi aldrig kan uppnå exakt det vi vill – men fortsätta vara omutliga beträffande medlen även om vi kompromissar med målen.
”Den som förlorar hoppet om skeendet är feg”, har Albert Camus sagt men samtidigt tillagt: ”Den som hoppas på människan och hennes villkor är en dåre”.
Just i dag känns det dessvärre som en rimlig ståndpunkt.