S + V + MP + C = vad?
För andra gången på bara några veckor presenterar S, V, MP och C politik tillsammans.
Oppositionen försöker sig på den intrikata balansgången att se enade ut inför sina politiska motståndare, utan att se enade ut för sina väljare.
En balansgång som kan kosta partierna makten och kanske också en partiledare jobbet.
Ingen kommer att komma ihåg presskonferensen som de fyra oppositionspartierna höll tillsammans i riksdagen den här novemberdagen 2024. Fyra talespersoner som knappt skulle kännas igen hos allmänheten pratade om vården av människor med psykisk ohälsa och missbruksproblematik. Ändå fanns det nåt uppsluppet över dem, en känsla av att nu är det på gång. Nåt som kan förändra spelplanen.
Men det är inget nytt på gång. I bästa fall leder presskonferensen inte till nånting, i sämsta fall leder det till ett partiledarbyte i Centerpartiet. Det här är fyra partier som inte vill samarbeta med varandra om de inte måste, och de är livrädda för att straffas av väljarna om de väljer fel väg. För Socialdemokraterna har detta redan hänt. Samarbetet med Vänstern sänkte Socialdemokraterna i valet 2010.
Att Muharrem Demirok nu lett Centerpartiet rakt in i Socialdemokraternas garn är fortfarande känsligt i partiet. Han har pantsatt sitt partiledarskap för att kunna hålla Centern borta från SD, men många i partiet tycker inte det är värt priset, om det bara leder till ett samarbete med Vänsterpartiet istället.
Det var uppenbart i valrörelsen 2022 att högersidan hade ett övertag med sitt tydliga regeringsunderlag. Det har också varit uppenbart under de här två åren att regeringens främsta vapen mot oppositionen är att den är splittrad.
På ett sätt hade gänget som stod där framme vid podiet i riksdagen tur efter valet 2022. Med sin knappa majoritet kunde högersidan bilda regering med stöd av SD och den rödgröna vänster-mitten slapp försöka få ihop sitt spretiga regeringsunderlag. Inte ens en matematisk magiker skulle få ihop en rödgrön regering med de premisser som just nu råder.
Sedan Sverige på riktigt började dras med minoritetsregeringar på 2010-talet och något så politiskt irriterande som vågmästarpartier, har inget varit sig likt. Efter varje riksdagsval har det politiska landskapet förflyttat sig och nya politiska lösningar sett dagens ljus.
Det är lösningar som decemberöverenskommelsen efter valet 2014, januariavtalet efter 2018 och Tidö-samarbetet efter det förra valet. Detta avtalsbaserade politiska landskap har varit nödvändigt för att hantera Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets inflytande som vågmästare och kungagörare i den svenska politiken.
För några av riksdagens partiet har den politiska kohandeln kostat på. Liberalerna lyckades nästan helt utplåna sig själv med sina tvära politiska kast mellan höger och vänster. Ytterkantspartierna V och SD har istället tjänat på att vara tydliga politiska alternativ, när de andra partierna tappat konturerna av alla politiska kompromisser.
Om två år är det val igen, och redan nu verkar oppositionen vrida sig i ångest över vad valet 2026 kan lämna dem med för problem och hur de ska lösas. Ingen kommer att finna svaret i den här presskonferensen.