Den stora frågan – bryter vi avgörande gränsen i år?
Som att skicka iväg ett rymdskepp – utan att veta hur det ska landa
2024 är på väg att bli det varmaste uppmätta året någonsin.
Är det till och med nu som det sker – att vi bryter den viktiga 1,5-gradersgränsen för första gången?
Egentligen är det redan en avklarad fråga: temperaturen under ett helt år HAR redan passerat 1,5 grader.
Mellan februari 2023 och januari 2024 såg vi en uppvärmning på i genomsnitt 1,52 grader. Sedan dess har har det fortsatt – med juli månad kunde vi räkna in den fjortonde månaden i rad med rekordtemperaturer. Med augusti kunde vi konstatera att årets sommar blev den varmaste uppmätta.
Men om man ska följa kalenderåren, så är frågan om 2024 passerar det rekordvarma 2023 och om vi i så fall kliver över 1,5 grader på helårsbasis.
Det finns en del som tror – klimatforskaren och IPCC-medarbetaren Zeke Hausfather menar att oddsen för att vi spränger 1,5 grader redan i år är 95 procent. Hans uppskattning gör gällande att vi kommer att landa på 1,57 grader över förindustriell nivå.
Men att vi bryter 1,5-gradersgränsen ett enstaka år betyder inte att vi har misslyckats med det mål som sattes i Paris. Utvecklingen är inte linjär, och det kommer att följa flera år som ligger under 1,5 grader. Den långsiktiga trenden är dock uppenbar – och det finns inte något som pekar mot att den kommer att brytas, trots de hisnande framsteg som görs med ny, så kallad grön, teknik.
Tvärtom finns det klimatforskare som hävdar att uppvärmningen har börjat att accelerera, på ett sätt som vi inte riktigt förstår. Fortsätter utvecklingen på samma sätt kommer vi att krascha genom tvågraders-gränsen redan om 20 år och nå tre grader vid århundradets slut. En katastrof, men inte för oss, utan för de generationer människor som inte är födda ännu.
10 procent BNP
Redan vid 2050 kan dock klimatförändringarna slå mot våra ekonomier med full kraft – en rapport från Swiss Re visar hur tio procent av BNP kan gå förlorad på grund av klimatförändringarna vid seklets mitt.
En del hävdar att den svårförklarliga accelerationen kan ha med minskningen av aerosoler att göra. Klart är i alla fall att det råder en kraftig obalans mellan den solenergi som jorden tar upp och reflekterar.
Problemet är bara att trots att uppvärmningen går förhållandevis snabbt är förändringarna ändå smygande.
När vi bryter 1,5-gradersgränsen och upptäcker att himlen inte omedelbart faller ner över våra huvuden, kommer saker och ting att fortsätta mer eller mindre som vanligt. Människan är en kortsiktig varelse som har svårt att förhålla sig till långsiktiga konsekvenser.
”Vi är på rätt väg”
När väl utsläppen globalt sett börjar sjunka en aning (för det kommer de att göra ganska snart) kommer två berättelser att uppstå sida vid sida: Politiker kommer att hävda att omställningen nu på allvar är inledd, det är bara det att den inte går tillräckligt snabbt. ”Vi måste öka tempot, men vi är på rätt väg”, kommer vara det svar vi ges på våra frågor.
Då spelar det mindre utsläppen beräknas vara dubbelt så höga 2030 jämfört med vad som krävs för att nå 1,5-gradermålet, konstaterar Climate Action Tracker.
Och att vi, för att återvända ner under 1,5 grader så småningom, måste suga upp hundratals eller till och med tusentals miljarder ton koldioxid från atmosfären under det här århundradet – med teknik som inte är uppfunnen än eller som är alldeles för dyr för att ta i bruk i stor skala.
En rymdresa
Risken finns att vi skjuter de jobbiga åtagandena på framtiden och fortsätter i olika fossilprojekt i den närmast religiösa förhoppningen om att ny teknik så småningom räddar oss.
Kort sagt: Det är som att vi skickat iväg mänskligheten på en rymdresa till en främmande planet, men utan att ha en plan för hur raketen ska landa.
Det, hoppas vi, får besättningen lösa under resans gång.