Benjamin Ingrosso slår knock på Way Out West

Håkan Steen

helskärm

WAY OUT WEST Sommarens mest framgångsrika svenska turné invaderar Slottsskogen och bevisar att en multibegåvning som Benjamin Ingrosso sannerligen har vad som krävs för att passa in även bland det coola och hippa.

Mer party än så här blir det faktiskt inte på Way Out West i år.

Benjamin Ingrosso
Plats: Flamingo, Way Out West. Publik: Nästan hela festivalen, känns det som. Längd: 75 minuter. Bäst: ”Better days”, ”Honey boy (give me something)” och ”Kite” är underhållningspop av ovanligt explosiv sort. Sämst: ”Worst in me” blir kanske väl musikalig för mig.

GÖTEBORG. Jag noterar att en och annan på förhand har ondgjort sig över vad någon som Benjamin Ingrosso har på en kreddfest som Way Out West att göra – ska inte ens den här ytan få vara en Wahlgren-fri zon? – men den som upplevde hans förmåga att höja det kollektiva humöret på Lollapalooza härom året är möjligen inte lika förvånad.

Och sommarturnén som han den här helgen avslutar på först Stockholms Stadion och sedan här i Slottsskogen visade redan vid premiären i Helsingborg att den borde kunna få även den ängsligaste, stiffaste tygpåseägare att dansa.

Precis så blir det.

Ingrosso är nämligen lite för bra. En så begåvad entertainer, sångare och låtskrivare att man får vara en bra inkrökt indiekuf för att efter att ha upplevt den här showen vidhålla att han inte passar in på Way Out West.

Visst, musikaliskt är han tveklöst en lite annan varelse än mycket annat här. Det händer absolut att han ibland vinglar iväg väl långt åt det väl musikalostiga. Och invändningen från premiären att musiken i stunder känns mer generiskt duktig än genuint personlig finns definitivt kvar.

Samtidigt inser den som har sett till exempel Jessie Ware, Oskar Linnros eller Fred Again i helgen att skillnaderna mellan dem och denne 26-åring inte sällan går att sortera in under det försumbara.

Framför allt: vad gäller dans och gott humör är det bara nämnda Fred Again som eventuellt kan konkurrera med Ingrosso i år.

När det kommer till showmanship är stockholmaren på en egen nivå, med sina grällt kulörta färgkaskader på skärmarna, sina avväpnande leenden och sitt James Brown-inspirerade sätt att spela utmattad efter någon av de många rusningarna upp och ned för trapporna på scenen eller ut i publiken.

För att passa in sin show i festivalschemat tajtar Ingrosso bort sex låtar men de femton som blir kvar räcker tveklöst för att övertyga jättepubliken framför Flamingo-scenen. Och han ser givetvis till att behålla alla sina största bangers. Discoburgare som ”OMG” eller ”Honey boy (give me something)” har inte direkt förlorat på att marineras live i nästan en månad.

Möjligen blir kontrasterna mellan till exempel nya partypopsingeln ”All my life” och ”Det stora röda huset”, balladen om morfars sommarstuga, väl skarpa i ett så här komprimerat format.

Men mest är allt bara kul. Och det finns som bekant alltid en poäng i att lämna inte minst nya lyssnare hungriga efter mer.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik