PJ Harvey bygger upp sagomagi i Slottsskogen
Uppdaterad 12.32 | Publicerad 06.29
WAY OUT WEST PJ Harvey tar som vanligt inte de enklaste vägarna. Men unik karisma, en alltjämt sensationell röst och en svårslagen förmåga att skapa förtätning bygger upp ett set som fångar hela essensen av hennes högst personliga rockvärld.
PJ Harvey
Plats: Azalea, Way Out West. Publik: Kvällens hittills största vid näst största scenen. Längd: 74 minuter. Bäst: Andra halvan av setet sjuder hela vägen. Sämst: Nej. Vill inte klaga på något här.
GÖTEBORG. Förra gången som PJ Harvey gästade Way Out West, för en fenomenal spelning 2016, föll regnet tungt, vilket nästan bara adderade till de mörka, politiskt laddade stämningarna från albumet ”The Hope Six demolition project” som showen baserades på då.
I kväll klarar vi oss ifrån vätan men när mörkret faller under spelningen och känns det nästan som en del av showen.
Konserten tar sin början i de dova sagostämningarna från fjolårsalbumet ”I inside the old year dying”. Långt ifrån 54-åringens mest lättillgängliga, och det blir kanske inte en riktigt lika explosiv föreställning som senast.
Dock minst lika gripande. Och det säger något om den här artistens förmåga att hon lyckas magnetisera sin publik med så små gester som de i ”The nether-age” eller ”A child’s question, August”.
Den vida vita kåpa Harvey inledningsvis draperar sig i är ett konstverk i sig, inspirerad – precis som de nya låtarna – av skogarna i uppväxtens Dorset.
Tack vare förtätningen hon lyckas bygga upp i de mer finstilta numren blir effekten desto större när hon och hennes kvartett av rutinerade brittiska gentlemän – ständige gitarristen och samarbetspartnern John Parish självklart inkluderad – smäller på med en ”50ft queenie”.
Som så ofta säger Polly Jean nästan inget men sättet hon konstruerar setet på lyckas väldigt begåvat koka ned hela essensen av hennes 32-åriga skivkarriär.
Hon är utforskaren av krig och politik i ”The words that maketh murder” och ”Let England shake”, den historieberättande balladsångerskan i ”Angelene” och ”The desperate kingdom of love”, den taggiga indiepunkikonen i ”Man-size” och ”Dress” och den tordönsdundrande bluessångerskan i en dallrande ”To bring you my love”.
Allt tack vare en sällsynt känsla för melodier och arrangemang och en av de senaste decenniernas mest personliga rockröster. Inte minst känns hon och bandet verkligen som en dramatisk enhet. Upplev bara hur de skrapar, viskar och smeker fram ”The garden”.
Och trots att karriären börjar bli lång låter allt i kväll som vitala delar av något väldigt mångbottnat, levande och pågående.
Det är inte så lite imponerande.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik