Sarah Klang och James Blake drar igång festen
WAY OUT WEST På första Way Out West-dagen handlar en hel del om göteborgsk singer-songwriterpop, amerikansk indiefolk och brittisk sovrumselectronica.
GÖTEBORG. Den sextonde upplagan av Way Out West är igång och på papperet känns det som en av de bättre.
Det går att sörja avhoppande namn som The Smile och Queens Of The Stone Age, men när den västsvenska festivalinstitutionen på kort varsel lyckas ringa in James Blake och Jack White som ersättare finns det egentligen inte så mycket att klaga på.
Givetvis går det även att i förväg ondgöra sig över det regn som verkar ha för avsikt att inte minst förvandla fredagseftermiddagen till lera, gegga och gråblött elände men låt oss istället hålla tummarna för att eventuella vädergudar kommer på bättre tankar. Torsdagen bjuder de facto på tämligen optimal festivaltemperatur och rentav några solglimtar.
När det kommer till inramning är tredagarskalaset i Slottsskogen samma mix av supermedveten kredd och sponsorkommers som vanligt.
Eftersom TV4 sänder från festivalen kan den som är hugad söka till ”Robinson” på området. Ihop med ett spelbolag och en travbana försöker arrangörerna dessutom bända in konceptet Way Out Häst bland allt det coola, hippa och engagerade.
Med mera. Ett och annat går att säga om det men musikaliskt börjar det hur som helst bra.
Gbg-chanteusen Sarah Klang är först ut på stora Flamingo-scenen. Med sig har hon fjolårsalbumet ”Mercedes”, hennes hittills bästa. De drömska balladerna halvvägs mellan pop och country blir en behaglig start på eftermiddagen, inte minst mäktiga ”Burger”, ”Halloween costume” och nya singeln ”Beautiful woman”.
Indierockfolkiga Big Thief bryr sig föga om att de står på festivalens största scen. Adrienne Lenker och hennes Brooklyn-orkester spelar osläppta låtar och gödslar friskt med hel- och halvapart gitarrgnissel. Det blir lysande i till exempel ”Simulation swarm” men skrämmer också iväg delar av publiken efter ett tag. Därmed missar somliga när Lenker vrider ur sig poetiska mästerstycken till ballader som ”Incomprehensible” och ”All night all day”.
Softare blir det när de franska elektroromantikerna i Air ställer sig på Azalea-scenen för att fira att deras klassiska debut ”Moon safari” i fjol fyllde 25. Vi kan konstatera att både hiten ”Kelly watch the stars” och Nicolas Godin och Jean-Benoît Dunckel själva har åldrats med den äran men de vitklädda keyboardisterna hade gärna fått bygga ut sitt band med mer än en trummis, för efter ett tag känns setet kanske väl soft och väntat, trots att de på slutet drygar ut med några mer sentida hits.
Inte heller James Blake och hans två medmusiker, alla tre sittande under huvuddelen av setet, borde lyckas fylla ut en stor festivalscen.
Men sovrumselectronicans 35-årige gudfader har dels det där svårfångade som kallas närvaro och dels en förmåga att skala ner musiken till det allra mest väsentliga. Vilket gör ”Say what you will”, med viss körhjälp från publiken, och välbekanta gamla ”The Wilhelm scream” till höjdpunkter. Framför allt blir det magi när britten mycket elegant låter Bill Withers ”Hope she’ll be happier” glida över i Radioheads ”No surprises”, som en liten krya på dig-hälsning till Radiohead/The Smile-medlemmen Jonny Greenwood, vars sviktande hälsa är anledningen till att Blake är här i kväll.
Fredagen lär bjuda på trolig dansfest med Fred Again, britpopnostalgi med Pulp och en massa annat potentiellt kul med namn som Annika Norlin & Jonas Teglund, Oskar Linnros, Sampha, Ellen Krauss och Slowdive.
Ni som är tidigt uppe får heller inte missa De Clair (Höjden 12.30). Clara Rudelius från Karlshamn har bara hunnit släppa sex låtar men samtliga hör till den bästa och mest personliga svenska singer-songwriterpop som nått mina öron de senaste två åren. Att brittiska och amerikanska kollegor också jublar förvånar inte det minsta.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik