Praktsmäll av bluesrock med laddad Jack White
Uppdaterad 12.31 | Publicerad 07.07
WAY OUT WEST Blixtinkallade Jack White slår, inte alldeles oväntat, ned som en åskskur av smartdum bluesrock på Way Out West.
Första festivaldagen kunde knappast ha fått en roligare final än den här.
Jack White
Plats: Flamingo, Way Out West. Publik: Välfyllt framför största scenen. Längd: 74 minuter. Bäst: ”It’s rough on rats (if you’re asking)”, ”Love interruption” och ”Little bird”. Sämst: Lite fånigt av White att inte låta tidningarna ta egna bilder.
GÖTEBORG. Inget ont om Queens Of The Stone Age, särskilt som Josh Homme tvingades ställa in sin Way Out West-spelning av högst seriösa hälsoskäl, men när festivalen snabbt skulle hosta upp en ersättare hade de knappast kunna få en större lyckträff än Jack White.
Mannen som i början av 00-talet med sitt White Stripes mer än någon annan personifierade den ”nya” Detroit-rocken, och sedan dess fortsatt imponera både som artist, entreprenör och formgeni, har nämligen just släppt sitt förmodligen starkaste soloalbum ”No name”, en tungt dundrande återkomst till klassiskt historiekunnig smartdum Jack White-rock’n’roll. Dessutom är han debutant på den här festivalen.
Allt är således upplagt för en riktig praktsmäll av rasande primal bluesrock, rockblues, soul och powerpop. Och det är precis vad vi får som avslutning på största scenens första dag.
White, backad av en riktigt klassisk svintajt powertrio med trummor, orgel och bas, öppnar med några av de många favoriterna från nya plattan.
White betvingar sina gamla välanvända, nästan halvtrasiga gitarrer som vore de en del av honom, med skev slide och högspänningsdist. Det är ungefär så mycket elgitarr som det går att pressa in på en en dryg timme och möjligen inte precis hela Slottsskogens kopp te. Men för mig hade han gärna fått bränna iväg ännu längre solon, för det är ingen annan som bänder strängar på det här sättet i dag. Har förmodligen aldrig varit heller, även om White i vanlig ordning inte bemödar sig med att mörka några inspirationskällor.
Det blir White Stripes-klassiker som ”Dead leaves and the dirty ground” och ”The hardest button to button” men också en garagepop-mikrohit som ”Steady, as she goes” från sidoprojektet The Raconteurs.
Hårdjobbande trummisen Patrick Keeler kommer därifrån, och bara den intensiva kommunikationen mellan honom och White är en show i sig. Keeler följer varenda nyck från White och driver fram resten av bandet. Det är verkligen liverock, samspel i stunden, på ett sätt som sällan hörs i den här sortens sammanhang längre.
Givetvis slutar allt med ”Seven nation army”, låten som inte bara dominerat fotbollsläktare över hela världen de två senaste decennierna utan också lagt grunden till Jack Whites hela säregna imperium.
Den är inte hans allra största ögonblick, men euforin som det där legendariska ur-riffet sätter igång hos den annars ofta så kreddnervösa Way Out West-publiken känns både välgörande och fint att få vara med om.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik