Jublande fest med Fred Again och Oskar Linnros
Nästan regnfri andra dag på Way Out West
WAY OUT WEST Om torsdagen handlade mycket om gedigen gammal rock tar fredagen i Slottsskogen ett stadigt grepp om den sortens pop som händer nu. Inte minst tack vare en taggad återkomst av Oskar Linnros och en rusig final av Fred Again.
Dessutom kommer det fruktade regnet av sig rejält.
GÖTEBORG. Jag var inte här då men många som var det pratar alltjämt om Fred Agains spelning i Linnétältet på Way Out West 2022.
31-årige Frederick Gibson är inte bara de senaste årens kanske mest tongivande producent, med uppmärksammade samarbeten bakom sig som Romy, Skrillex, Swedish House Mafia, Stormzy, FKA Twigs, The Streets, Ellie Goulding, Ed Sheeran och Eminem. För att bara nämna några.
Allt sedan han var 16 år och hans familj bodde granne med Brian Eno i London är Eno hans kreative mentor. De har inte bara gjort musik ihop. Enos inspiration är också motorn till att Fred Again utöver allt annat hunnit ge ut tre album i eget namn (ett fjärde kommer i september). Ett slags ”dagboksskivor” med en tilltalande gränspushande och vidsynt blick på vad dansant popmusik kan vara.
Att han två år efter senaste besöket får runda av dag två på Way Out Wests största scen är på flera sätt logiskt. Få artister är lika mycket ljudet av 20-talet som Fred Again, och han drar dessutom festivalens hittills klart största publik.
På ett podium med en maskinpark av keyboards, sequencers och effektlådor, och med vännen och ”andremaskinisten” Tony som enda sällskap, inleder fred Again med några teatraliskt krampaktiga pianotoner för att snart leda ut oss i en vindlande resa mellan märgig soul, djupt housestomp, hård jungle, uppspeedade melodier och sovrumselectronica. Allt levererat av en brett leende man i vit t-shirt som upprepade gånger slår handen mot hjärtat i uppriktig tacksamhet över att få vara här och spela sin musik för så här många.
Och hela setet bäddas in varmt av den klassiska dansmusikens ständiga budskap om kärlek och hopp.
Fred Again förflyttar sig till en stegrande scen ute i publiken där han spelar Future-remixen ”Turn on the lights again” och vräker beröm över Swedish House Mafia som han gjorde låten med i Stockholm.
De hårdaste beatsen slår som kanonkulor i magen innan artisten vill testa en ny idé och leker fram ett tema och några rader åt oss att sjunga som blir ett genomgående tema för showen: ”I’ll let you take a piece of me/I hope you get the peace you need”.
När han återkommer dit i finalen blir det ett vackert och upplyftande sätt att runda av showen, som i min bok egentligen bara dras ned av onödigt rigida fotoregler.
Några timmar tidigare på samma scen får vi bevittna en påkostad och inte så lite taggad återkomst på samma Flamingo-scen.
Oskar Linnros har inte spelat live på sex år och det här är sommarens enda spelning. Vilket märks, minst sagt. På den lyriska publiken men framför allt på honom själv.
Som ett slags Isaac Hayes från Sundbyberg kliver han omkring framför och bakom sitt band med en soulmans imponerande ledighet i metallbrynja och tjock halskedja. Vräker ut moderna anthems som ”Från balkongen” och ”Genom eld”, liksom vårens Bo Kaspers-utveckling ”Hypnotiserad”, och berättar om pausen, som främst berott på att han har hunnit få två barn.
Möjligen blir det lite mycket babbel, särskilt som Linnros på slutet drar över tiden och försenar Pulp flera minuter. Desto roligare är det när han spelar två ännu osläppta låtar: ”Så högt”, som känns som en omedelbar hit, och balladen ”Colosseum”.
Ännu mer stiger energin när Linnros ”adept” Daniela Rathana studsar in i ett slags Fantomen-dräkt och inte bara blir en del av showen utan också vädrar en kommande egen singel från höstens album.
Fredagen i övrigt?
Framför allt kom regnet av sig. Den smärre syndafloden från prognoserna blev mest spridda och tämligen uthärdliga skurar.
Lagom till mörkermolnen gav upp fick vi en behaglig eftermiddagsspelning med Ellen Krauss, både tilltalande frän öppningen ”Often” och omhändertagande varm i fem år gamla debutsingeln ”The one I love”, om att få älska vem man vill.
Och när brittiska Jessie Ware klev på tittade rentav solen fram, vilket lirade fint med hennes uppsluppna uppdatering av klassisk souldisco, komplett med glitterkula, dansare, körsångerskor och låtar som lät precis som de heter, som ”That! Feels good!” och ”Ooh la la”. Sommarens Romy-duett ”Lift you up” saknade förstås The XX-sångerskan men räckte långt ändå.
I dag går allt i mål med bland andra The National, Fever Ray, André 3000 och den på sina håll för den här festivalen omdiskuterade Benjamin Ingrosso.
Mitt lilla finsmakartips får bli Hurray For The Riff Raff (Höjden 19.00). Americanalåtskrivande av sällsynt egen och drabbande sort som verkligen borde kunna skina på den intima scenen.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik