Pulp gör sin retroshow med omsorg och stil
Publicerad 10.28
WAY OUT WEST Pulp tar sin britpopnostalgi till Way Out West för andra gången.
Det blir ungefär samma sak som senast, men de gamla 90-talshitsen låter inte sällan bättre i dag.
Pulp
Plats: Azalea, Way Out West. Publik: Största hittills vid Azalea-scenen. Längd: 84 minuter. Bäst: ”Something changed”, ”Babies” och ”This is hardcore”. Sämst: Det är ju ofrånkomligen vad det är.
GÖTEBORG. En högst ovetenskaplig och allt annat än statistiskt säkerställd undersökning utförd av mig ger vid handen att medelåldern på Way Out West den här helgen kan vara högre än någonsin.
Det är kanske inte så konstigt ett år med headliners som PJ Harvey, Jack White och The National och lika ärrade akter som Air och Slowdive strax under i programmet.
Way Out West är givetvis fortfarande allt det unga och hippa också, men vi kan nog notera en liten tendens mot fler mognare bokningar på senare år.
På flera sätt är det naturligt. 60- och 70-talisterna har aldrig slutat åka på festival, och tilltalas dessutom av det bekväma alternativ som Way Out West är.
Framför allt har de råd. Och tid, nu när barnen börjat flyga ut och det finns utrymme att börja nörda ned sig i sina intressen igen.
Att Pulp åter gästar Way Out West känns således naturligt. De var här 2011, och jag är nog inte ensam 70-talist om att tycka att det känns som härom dagen.
Redan då hade nästan ett decennium hunnit passera sedan Sheffield-bandet valde att göra stilfullt avsked i samband med sitt 25-årsjubileum 2003. Jarvis Cocker har hittat en rad andra intressanta sorters utlopp för sin kreativitet sedan dess men när Pulp numera bestämmer sig för att finnas är det som renodlad nostalgiakt.
Och även om jag hyllade deras val att lägga av när de fortfarande var bra har jag svårt att ha särskilt mycket emot det.
För Pulp-katalogen hör ju fortfarande till britpop-erans mest vitala och relevanta. 60-plussarna bryr sig dessutom uppenbarligen om sin legacy. Ska de ut och håva in stålar på ”Common people” en gång till ska det göras med mesta möjliga stil.
Således kommer Cocker & Co med påkostade färgsprakande videocollage, en Hollywood-inspirerad trappa för den gänglige vokalisten att sprätta runt på och ett set som bara inte plockar upp det mest väntade.
”Are ni reedoo?” ropar Cocker på svengelska och slänger upp den till livesetet högst nyligen adderade finsmakarpralinen ”O U (gone, gone)”.
Han hänger på sig en tolvsträngad gitarr och tillägnar starka ”Something changed” den i fjol bortgångne Pulp-basisten Steve Mackey.
I intagande mörka ”This is hardcore” står Cocker högst upp på trappan och dirigerar både band och publik. Ångestridna ”Sunrise” sjunger han liggande på scengolvet.
Inför ”Do you remember the first time?” blir det lite ”Konserthuset-75”-vibbar när misstänkt många räcker upp handen efter att Cocker frågat vilka som var med på Pulps första Sverigespelning på Tantogården i Stockholm 1994, den där rätt många av oss (ja, jag var faktiskt med) fick se spelningen genom öppnade fönster.
Allt är snyggt och låter utmärkt. Men att verkligen bli berörd på djupet, som av en fortfarande i högsta grad aktiv artist som till exempel PJ Harvey i torsdags, är omöjligt när varenda ton som spelas delvis seglar på en vind av minnen.
Men som dansant gruppterapi för medelålders outsiders har Pulp även 2024 sina klara poänger.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik