Way Out West växer men hittar alltjämt rätt
WAY OUT WEST Publikrekord igen och det känns som att Way Out West nu har ambitionen att bli något mer än bara en festival för musiken framme vid kanten.
Inte mig emot så länge bokningarna fortsätter att komma från hjärtat.
Lördagen rundar hur som helst av helgen fint med bland andra The National, Fever Ray och Hurray For The Riff Raff.
GÖTEBORG. När Way Out West startade 2007 var ambitionen att bli ett lite mer medvetet, urbant och bekvämt kvalitetsalternativ till den tidens campingorienterade lite för alla-festivaler som Hultsfred och Peace & Love.
Nu finns inte den sortens festivaler längre. I Stockholm ställdes dessutom den lite bredare Lollapalooza-festivalen in och där har dessutom numera ett slags mini-Way Out West i form av Rosendal Garden Party slagit sig in. Så när Way Out West numera är den dominerande popfestivalen i landet går det att förstå ambitionen att göra något ”mer” av den rollen.
Jag förmodar att det är därför som Benjamin Ingrosso är festivalens största stjärna i år.
Way Out West räknar samtliga tre dagar in 70 000 unika besökare. Någon per dag-siffra har jag än så länge inte sett till men det räcker att gå runt i Slottsskogen under lördagen för att märka att det är trängre än någonsin.
På gott och ont, givetvis. Det här ska ju vara en mysig festival för en nyfiken publik där själva idén och det sammantagna programmet är den stora stjärnan snarare än ett fåtal headliners, det är det som ”är” Way Out West.
Och det programmet har de tveklöst också i år. Som recensent går det aldrig att hinna se allt man vill och det är i år inte ens i närheten av aktuellt för mig att ta sig ut på något av alla nätternas klubbgig under vinjetten Stay Out West.
Jag hinner inte ens se en bråkdel av allt i Slottsskogen. Bara på lördagen får jag rapporter om omtumlande gig med brittiske rapparen Skepta och Göteborgs egna indiestjärnor Terra när jag är någon annanstans.
Men även det som jag faktiskt får med mig hjälper till att sätta en fin punkt för den sextonde upplagan av Way Out West.
André 3000 är sannerligen inte här för att spela Outkast-hits utan kommer till Göteborg med det ambientprojekt som han håvade in så mycket lovord med på albumet ”New blue sun” i fjol. Men den som försöker spika låtlistan har ett omöjligt jobb.
Hiphopikonen från Atlanta, intressant nog klädd i Tre Kronors hockeytröja, förklarar att i dag kör han och hans tre medmusiker bara på känsla, ”we’re making it up as we go along”. Traditionella rytmer och melodier kommer och går, mest är det olika ljud från Andrés imponerande stora samling av flöjter. Tålamodet tryter måhända efter en stund men André lyckas änd bygga upp en rätt behaglig vibe i eftermiddagssolen.
Att kasta sig därifrån till Icona Pops ystra klubbpop är en kontrast som heter duga men Aino Jawo och Caroline Hjelt får förstås ett Linnétält, som känns för litet för dem, att brisera med ”Emergency”, ”I love it” och en numera faktiskt rätt imponerande samling dängor till. Extra grädde på det redan fluffiga moset blir det när Molly Sandén oväntat studsar in och gör sin ”Slutet av sommaren” med bästavänner-duon.
En stund senare är det precis lika trångt långt utanför tältduken när Markus Krunegård kompenserar fansen för fredagens helfinska gig i Annedalskyrkan med så många av sina största svenska allsångsanthems som han hinner med. Att den småkufiga turnébussballaden ”Etta sitta längst fram” numera hör dit säger sannolikt något om Peking-sonens begåvning.
Än mer glädjande är att så många hittat upp till den lilla Höjden-scenen för Hurray For The Riff Raff. Brooklyn-bördiga Alynda Segarra sjunger sin lika säregna som kärnfulla variant av americana och är lågmält strålande både i den poetiska valsen ”The world is dangerous” och i fräna hemlandsbetraktelsen ”Colossus of roads”.
Och efter att Karin Dreijer fått konstatera att ”the west coast is the best coast” med samma starka Fever Ray-show som intog Cirkus i Stockholm i våras är det The National som har äran att avsluta årets övningar på Flamingo-scenen med sin oefterhärmliga form av ledsenglad gitarrock.
Det är uppbrott i den småkyliga nattluften och betydligt större publik i början av setet än i slutet, vilket kanske smittar av sig lite på Cincinnati-kvintetten. Men ”Bloodbuzz Ohio” och ”Light years” glöder till och Matt Berninger tar i vanlig ordning med sig sin sladdmikrofon långt ut i publiken under ”Graceless”.
Efter ”Fake empire” konstaterar sångaren att landet han bor i har känts ”a lot less fake” de senaste veckorna. Sedan byter han ut ”Mr” mot ”Madam” i ”Mr November”, tillägnar den Kamala Harris och lämnar oss med en känsla av hopp.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik