Engagerat, utmanande och kul med Fever Ray
Publicerad 2024-03-11
KONSERT Fever Ray tar sig an känslor som lust och medelålderns vilsenhet i en lika mörkt förtätad som uppsluppet dansant show.
Ännu en gång blir vi påminda om att Karin Dreijer hör till vår tids verkligt betydande popkonstnärer.
Fever Ray
Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1 600. Längd: 78 minuter. Bäst: ”Shiver”, ”I’m not done” och ”Carbon dioxide”. Sämst: Att Fever Rays teman även 2024 anses vara så provocerande.
För exakt ett år sedan kom Fever Rays senaste album ”Radical romantics”. Karin Dreijer firar det genom att runda av sin världsturné ”There’s no place I’d rather be” med två spelningar på Cirkus hemma i Stockholm och en i Köpenhamn.
Turnén passerade de facto Djurgården redan i somras, på Rosendal Garden Party, men den här sortens show ska givetvis upplevas inomhus och i mörker.
Alla som såg Fever Ray på ”Plunge”-turnén för sex år sedan vet ju att vi har att göra med en ganska speciell sorts attack på sinnena, även om multikonstnären Dreijer förstås inte har minsta intresse av att upprepa sig.
Teman som identitet, kärlek och sex går självklart igen men om förra showen var en expressiv smäll som handlade mycket om uppbrott och att omdefiniera sig själv, där Dreijer skapade en persona i form av ett slags skallig, rått sminkad skräcklolita, ägnar sig den lika bleksminkade figuren i överdimensionerad vit kostym som vi möter här mer åt att blicka inåt och reflektera över livsvillkor och relationer i medelåldern.
Den ena körsångaren och dansaren är klädd i rosa byxdress med knutblus, den andra i något svart, lätt dominatrixinspirerat. Ihop med Dreijer skapar de en intressant kombination av skev kontorskänsla och barnförbjuden nattklubb i Berlin.
Och det är kanske någonstans där omkring som showen kretsar, i slitningen mellan vuxna plikter och det eviga behovet av närhet, frihet och lust.
En gammaldags gatlykta är enda scendekorationen. Två musiker på percussion respektive keyboards och blås utgör hela bandet. Men det räcker långt för att bygga upp en förtätad stämning av tunga grooves och ungefär lika delar kvidande längtan och förlösande fest.
Dreijers musikaliska värld består av en säregen mix av karibiska beats, 80-talshittiga melodier, små kvardröjande indierockdofter från 90-talet och en ständig näsa för nutidens mest spännande electronicaströmningar.
Showen pendlar mellan erotisk politik i suggestiva ”Shiver”, rå, oresonlig keytar-attack i hämnddrivna ”Even it out” och djupt klubbsväng i ”I’m not done” och ”Carbon dioxide”.
Som så ofta med Fever Ray rör sig känslorna konstant från desperation till skruvad humor. Koreografin känns ibland som något slags glimten i ögat-parodi på frejdig maskulinitet. När Dreijer och dansarna i ett nummer kommer in i svarta latexkåpor blir intrycket lika mycket döden som bohuslänsk fiskargubbe.
Och det är ju till stor del i den kombinationen som storheten ligger med allt som Dreijer har gjort, från Honey Is Cool och The Knife och fram till nu. Det naiva sida vid sida vid det passionerat engagerade, det storslaget dramatiska som ständigt sticks hål på precis när det riskerar att bli pretentiöst.
Försvinnande få klarar av den balansgången. Det finns således anledningar till att just den här 48-åringen under de senaste två decennierna har hört till våra allra mest aktade popnamn utomlands.
Mycket talar för att det lär fortsätta vara så ganska länge till.
Fever Ray spelar på Cirkus även i kväll.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik