In Flames är som gjorda för arenascenen
Uppdaterad 01.50 | Publicerad 00.32
KONSERT Det är inte den mest explosiva spelningen i det svenska metalbandets historia.
Men det väloljade turnémaskineriet som är In Flames har trots allt en löjligt hög lägstanivå.
In Flames
Plats: Malmö Arena, Malmö. Publik: Inte riktigt fullsatt, kan det vara runt 6000 personer tro? Längd: 95 minuter. Bäst: Den otroligt starka starten med ”Cloud connected”, ”The quiet place” och ”Take this life”. Samt ”In the dark”. Sämst: Mittenpartiet känns aningen avslaget.
MALMÖ. Turnénamnet ”Rising from the north” är gissningsvis en hyllning till det svenska metalundret. Den skandinaviska myllan är som bekant en grogrund för musik av det tyngre slaget. In Flames, som fick den svenska melodiska dödsmetall-scenen att explodera i popularitet runt millennieskiftet, sitter tryggt på en av toppositionerna.
Live är bandet ett väloljat maskineri som pumpar ut publikfriande låtar och praktfull pyroteknik på löpande band. Det är som skräddarsytt för arenascenen.
Taket är närapå att lyfta av det vansinnigt höga vrålet som välkomnar ”Cloud connected”. Det karaktäristiska keyboardintrot som avfyras samtidigt som två konfettikanoner ger upphov till en kollektiv eufori som säkert går att paketera och sälja.
Det är å andra sidan nio år sedan bandet senast satte sin fot i Malmö. Det går rentav att räkna antalet In Flames-konserter i Skåne på två händer.
– Nu får ni öppna upp det här jävla dansgolvet hörrni, uppmanar Anders Fridén några minuter in i spelningen. Den iögonfallande ljusdesignen som pryder scenen för passande nog tankarna till en färgsprakande spelning med, säg, Swedish House Mafia.
Sångaren låter rejält hes i mellansnacken – kanske är det en förkylning som spökar – men det hindrar honom inte från att skrika lungorna ur sig i urladdning efter urladdning. Eventuella skavanker och svagheter maskeras av det massiva ljudet som gång på gång överväldigar.
Även när publiken faller in i någon slags kollektiv dipp halvvägs in i spelningen, vilket Fridén påpekar vid ett flertal tillfällen, håller bandet intensiteten och energin uppskruvad till max.
Lagom till ”Trigger”, som gästas av Björn ”Speed” Strid från förbandet Soilwork, är publiken ikapp. Under efterföljande ”Only for the weak”, som till och med får den sittande publiken på läktarna att resa sig upp och hoppa i takt, känns det som golvet närsomhelst kommer att ge vika.
Det senaste albumet ”Foregone” visar på att In Flames vägrar att tappa fart och att det fortfarande ryms brutalitet och ilska i bandets numera utspädda metalpalett. Skivan föddes under pandemin och är en svartsynt spegling av psykets och samhällets mörkaste sidor. I ”State of slow decay”, vars titel säger det mesta om innehållet, är Fridéns djuriskt djupa growlsång i perfekt symbios med Tanner Waynes förlösande breakdowns. I mötet med frälsta fans förvandlas låten till en ångestriden ångvält som mosar allt i sin väg.
I dystopiska ”In the dark” bor en brutal dysterhet som borrar sig in i bröstkorgen, krossar revbenen och tar ett strypgrepp om hjärtat. Textraden “This is a war and no one will win it” lämnar scenkanten som i en tryckvåg. Känslan av stundande undergång flåsar folkhavet i nacken.
Tillsammans med finalnumret ”My sweet shadow”, i vilken scenen och bandet slukas av regnande konfetti och heta eldar, är det en av spelningens starkaste stunder. Och då har jag rätt många att välja av.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik