Vampire Weekend i New York är allt jag önskar
KRÖNIKA När Vampire Weekend återvänder till New York blir det en salig hemkomst. Inte bara för Ezra Koenig & Co – utan även för mig.
Matinén på Madison Square Garden är allt jag önskar av popmusik.
Vi stannar på en drive-in och köper kaffe och croissanter och ser det rostfärgade landskapet i Upstate New York förbytas mot skyskrapor och broar över Hudsonfloden. Höstlöven regnar till marken som i en romantisk komedi med Meg Ryan.
Under den här sommarvarma oktoberhelgen ska Vampire Weekend spela för totalt 36 000 personer i forna hemstaden New York. Två konserter på Madison Square Garden – inklusive en matiné på söndagen. Det är den jag är mest förväntansfull inför, eftersom bandet skräddarsyr atmosfär efter tid på dygnet och jag anser att alla konserter borde börja strax efter lunch.
Redan lördagskvällens tillställning är strålande, och jag har knappt hunnit smälta den när jag dagen därpå promenerar genom Midtown tillsammans med tusentals Hoka-sneakers. Inne på Madison Square Garden är kön till Dunkin’ Donuts nästan lika lång som den till merchen. Den trevliga stämningen går hand i hand med Vampire Weekends vänliga vibb.
Det är egentligen smått otroligt att ett band som uppmuntrar så mycket till googlande av allt från vattentunnlar till ryska journalister kan fylla världens mest berömda arena två dagar i rad. Åtminstone gör det mig väldigt glad att det fortfarande existerar en intelligent popmusik som så många människor vill samlas kring.
Klientelet är detsamma som på anrika bokaffären Strand, tänker jag, när sångaren Ezra Koenig gör entré: ”What’s up New York? Nice to be back in the garden.”
Sedan fjärde albumet ”Father of the bride” har medlemmarna, numera bosatta i Los Angeles, anammat en mer lekfull attityd till livekonceptet, inspirerade av band som Grateful Dead och Phish. Under turnén som följer strålande skivan ”Only god was above us” är trion förstärkt till sju personer. Detta inkluderar dubbla batterister och inhopp från stjärnproducenten Ariel Rechtshaid. I dag får vi bland annat en skamlöst jammig ”Sunflower”, vars video är inspelad på ikoniska bagel-delin Zabar’s tillsammans med Jerry Seinfeld. Dit går vi efter konserten, för i det här bandets värld hänger allt ihop.
Det är väldigt speciellt att se Vampire Weekend i New York.
Bandet bildades på Upper Manhattan, i en talangtävling på Columbia University. Ett litet sus går genom publiken när Koenig håller upp en skylt med namnet på en nedlagd slipsbutik, eller via gruppens campus-klassiker tar oss till platser som Astor Place eller Washington Heights. Och givetvis blir en låt som ”M79” ännu bättre om man har suttit på busslinjen med samma namn.
I den ljuvliga ”Step” har Vampire Weekend sin alldeles egna, alternativa version av Jay-Z:s och Alicia Keys ”Empire state of mind”. Publiken kan varenda ord i den snirkliga novellen om New York, champagne och disco och mina ögon tåras.
Efter två och en halv timme börjar bandet sedvanligt ta önskningar – på allt utom Vampire Weekend-låtar. Vi får Frank Sinatras ”Theme from New York, New York”, Bob Dylans ”Jokerman” och Billy Joels ”Scenes from an Italian restaurant” med Queens-rapparen Despot som dinerande statist vid ett bord med rödvitrandig duk på scenen.
Samtidigt rullar vågen i den upptända arenan.
Vampire Weekend på Madison Square Garden är Paul Simon, Wu-Tang Clan och The Pogues på samma gång. Saxofonsolon, baseballkepsar och italienska byxor. Allt jag någonsin önskat av popmusik.
4 x tips: zen-samtal och trösterik postrock
Mer Vampire Weekend
Nyligen gästade Ezra Koenig podcasten ”Conan O’Brien needs a friend”. Det kanske inte är den mest djuplodande intervjun jag hört med Vampire Weekend-sångaren, men ändå ett trevligt samtal. Koenig pratar bland annat om konsten att chilla i Tokyo, hur han färdigställde bandets debutalbum samtidigt som han jobbade som engelsklärare och om varför Leonard Cohens fem år i zenbuddhistiskt kloster är nästan lika inspirerande som hans musik.
Postrock i dova färger
Titeln på nya albumet med Godspeed You Black Emperor refererar till dödstalen i Gaza: ”No title as of 13 february 2024 28 340 dead”. Sedan skivan namngavs har den siffran tragiskt nog fördubblats. Men bakom det dystra konvolutet döljer sig någonting försiktigt hoppfullt. Precis som färgen på träden utanför sakta förändras vecklar veteranerna från Montreal ut sin postrock till någonting trösterikt, dovt och vackert.
Konst-rap
Tyler, The Creator har gång på gång utmärkt sig som en av samtidens mest intressanta artister. I multitalangens idérika händer blir rapmusiken konst, mer än någonting annat. Nya albumet ”Chromakopia” släpps på måndag, som av en händelse på samarbetspartnern Frank Oceans födelsedag. Första singeln ”Noid” är paranoid hiphop där Tyler trippelkollar om han har låst dörren till en sampling av det zambiska rockbandet Ngozi Family.
Pop med kapacitet till förundran
På sjätte albumet ”Sex” bygger Anna Järvinen tillsammans med Reine Fiske och Gustav Ejstes från Dungen åter en värld av tvärflöjt, spröda pianon och stråkar. Järvinens musik verkar alltid utspela sig på sommaren. Den låter ständigt nyförälskad – men med ett kroniskt sting i hjärtat. Låtarna tycks skapade av en artist som lyckats behålla sin kapacitet till förundran. Texterna känns som små handskrivna brev adresserade bara till dig.
LYSSNA PÅ PERS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik