Ingen tror på att Kent kommer att sluta igen
Markus Larsson: Återföreningar är en helt ny karriär
I dag släpps biljetterna till Kents konserter nästa år.
I och med det behöver vi aldrig låtsas ta farväl av ett band mer.
Även Kent blev ett veteranbilsrally. Det var kanske väntat.
Ingen slutar längre. Allt kommer igen. Förr eller senare återförenas alla band, vad de än säger och hur mycket de eventuellt avskyr varandra.
Att det kan vara sista chansen att se sina idoler är ett oemotståndligt säljargument
Undantagen har blivit nästan pinsamt få. I vissa fall hinner man knappt märka att de har varit borta. Säg hej till publiken, Hellacopters.
Återföreningar är en lönsam tvåstegsraket. Först utannonseras de ”sista konserterna”. Att det kan vara sista chansen att se sina idoler är ett oemotståndligt säljargument. Rädslan för att missa en unik händelse är större än pengar.
Sedan kan samma artister vänta i några år, göra comeback och sälja ännu fler och dyrare biljetter. Inget försvinner i en digital värld. Det har aldrig varit enklare att hänga kvar eller upptäckas på nytt sedan Youtube och Spotify blev de viktigaste och största kanalerna.
Det är en förklaring till situationen. Här är en annan:
Om en artist, eller ett band, har lyckats bygga upp ett populärt varumärke innan de lägger av sker två saker. Alla som missade dem jämrar sig över att ha missat något som man borde ha sett, attraktionen i ett mytomspunnet förflutet som man själv inte fick uppleva är alltid större än ett mer svårfångat och komplicerat nu.
Och alla som verkligen följde artisterna och banden när de hände märker snabbt att nostalgikontot i huvudet med åren växer mycket mer än fonderna på banken.
Återföreningar är, för att låna en låttitel från ett aktuellt exempel från Eskilstuna, en helt ny karriär
Om de falangerna förenas uppstår en enorm kommersiell potential. Till och med Slowdive uppträder i dag inför en betydligt större publik än när de fanns på riktigt. Och efter att Oasis visat att det går att tjäna astronomiskt mycket mer pengar genom att återförenas än under de två åren när de gjorde bra musik kommer utvecklingen inte att stanna upp och tänka efter. Abba har tagit konceptet längst av alla. De kan sälja skitdyra biljetter utan att lämna hemmet och stå på en scen. Medlemmarna behöver inte ens vara vid liv.
Återföreningar är, för att låna en låttitel från ett aktuellt exempel från Eskilstuna, en helt ny karriär. Att allting kan vara ett symptom på att människan inte längre vågar tro på framtiden, om det ens finns någon, får jag återkomma till en annan gång.
Kent skrev det perfekta slutet. Mellan det första och det sista albumet skrev bandet en självbiografi där alla kapitel fyllde en funktion. Efter den sista låten, som heter ”Den sista sången”, på den sista konserten i december 2016 fanns det inget att tillägga. Inget annat band har någonsin känts mer färdigt.
Att Kent skulle fortsatta vara ett undantag och inte spä ut sin historia med en massa onödiga repriser är ett barnsligt hopp och ideal som jag borde ha vaskat för länge sen. Det funkar inte så. Det har aldrig funkat så.
Kent kommer säkert att presentera tre konserter som är välgjorda in i minsta detalj
Återföreningar är däremot alltid en större eller mindre axelryckning. Ingen har hittills lyckats bevisa motsatsen. Men om man kan säkra sin ekonomi och pension genom att sälja ut tre arenor vid ett väl valt tillfälle så kommer man att göra det. Vem skulle kunna låta bli?
Kent kommer säkert att presentera konserter som är välgjorda in i minsta detalj. Det kommer att finnas en tanke bakom allting, från det visuella till låtvalen.
Men de sex konserterna på Tele2 i Stockholm i mars nästa år är inte ett nytt hej då, oavsett hur de blir och vad Kent än säger.
Det finns, då som nu och för alltid, en mer passande hälsning.
På återseende.