Oväntat lyckad hyllning till Björn och Benny
Publicerad 2024-10-26 01.49
KONSERT Peter Jöback, Linnea Henriksson, Petra Marklund och Tomas Andersson Wij tolkar Björn & Benny.
Idén sprakade kanske inte på papperet men med så här mycket tanke och personliga idéer utvecklar den sig till en riktigt trevlig kväll.
Let the music speak – the best of Björn & Benny
Turnépremiär: Scandinavium, Göteborg. Publik: 5 125. Längd: Två timmar. Bäst: ”Super trouper”, ”Du är min man”, ”When all is said and done”, ”Aldrig” och ”Knowing me, knowing you”. Sämst: Vissa väl musikaliga musikalmoment, och en del av Abba-numren med hela ensemblen blir lite tråkigt bokstavstrogna.
GÖTEBORG. Det släpps mer ny musik än någonsin men i den strömmade musikeran är gamla beprövade hits större än någonsin. De hörs i tv-program som ”Idol” och ”Så mycket bättre”. Specialiserade coverband som återskapar klassiska shower med artister som Queen, Pink Floyd och Bruce Springsteen kan turnera mellan konserthus i Sverige.
När Oasis och Kent bestämmer sig för att återförenas är det i princip ingen som gnäller på att de inte ämnar spela några nya låtar.
I London fortsätter Abbas avatarshow att kassera in miljoner.
Kanske skapar de oroliga tiderna behov för trygghet och nostalgi eller också är det helt enkelt de nya konsumtionsmönstren för musik fött fram ett annat slags lyssnande.
Med den trenden som fond blir det förstås fullt begripligt att fyra artister från lika många håll men med ”Så mycket bättre”-meverkan som gemensam nämnare kan ge sig ut på stor turné och plocka russinen ur Björn Ulvaeus och Benny Anderssons katalog.
Jag ska villigt erkänna att jag inte vågade hoppas på några större sensationer när nyheten om att Peter Jöback, Linnea Henriksson, Petra Marklund och Tomas Andersson Wij tillsammans med 19 personer stor orkester och tre körsångare skulle åka runt och hylla Sveriges Lennon-McCartney i tio ishallar.
Risken för något slags allt annat än angelägen lyxkaraoke kändes uppenbar. Hur det än är handlar Abba-duons storhet inte bara om fenomenal låtskrivarförmåga utan också om en svårslagen lyhördhet inför vilka vokalister som bäst kan ta hand om deras musik. Och i den här kvartetten är det bara Jöback som de facto har jobbat med Björn & Benny.
Men det visar sig att setet de fogar ihop, mer präglat av personlig smak än greatest hits-tänk, fokuserar på betydligt mer än bara Abba. Vi får ”Kristina från Duvemåla”, ”Chess”, Hep Stars, Hootenanny Singers, Gemini, musikalen ”Hjälp sökes” och inte minst en rätt rejäl dos Benny Anderssons Orkester.
Det finns klara tankar med låtvalen och inte minst tar sig artisterna befriande mycket friheter med flera av låtarna, plockar fram nya sidor och perspektiv ur dem bara genom vem som sjunger vad och hur det görs.
Linnea Henriksson tar sig an Hep Stars ”Sunny girl”, Peter Jöback omfamnar Abbas ”Gimme! Gimme! Gimme! (A man after midnght)”. Tomas Andersson Wij gör Ainbusk Singers ”Älska mig” så avskalad och intim att den kunde ha varit hans egen.
Jag ska erkänna att det känns lite ovant att se den utpräglat lågmälde singer-songwritern studsa runt med de andra och jabba igång publiken i inledande discoburgaren ”Voulez-vous”. Andersson Wij är tveklöst den udda fågeln i gänget men motiverar med emfas sin närvaro när han och Henriksson en liten stund senare förvandlar ”Super trouper” till en faktiskt smått magnifik pianoballad med sprucket munspel och sorgsna stråkar.
Lika lyckad blir den kollision av temperament och uttryck som uppstår när han och Jöback möts i separationsdramat ”When all is said and done”.
Som det musikalproffs han är har Peter Jöback i särklass störst erfarenhet av den här sortens sammanhang. Han gör givetvis ”Guldet blev till sand”, låten som han säger ”förändrade mitt liv” och inte helt oväntat drar ned kvällens största ovation. Men också en märgig tolkning av balladen ”Jag hör…”, som Tommy Körberg sjöng med Benny Anderssons Orkester.
Också Linnea Henriksson och Petra Marklund känns hemmastadda på den stora scenen, inte minst när de tvinnar ihop sina röster i en befriande ruffigt New Orleans-jazzig version av Helen Sjöholm-bekanta ”Du är min man”.
Henriksson målar även ett själfullt porträtt av den prostituerade Ulrika ur ”Kristina från Duvemåla” i ”Aldrig”.
Marklund är kvartettens mest dynamiska vokalist, skirt skimrande i ”Mio min Mio” och rökigt nattklubbsraspig i ”Thank you for the music”. Dessutom elegant discodiva ihop med Jöback i ”Knowing me, knowing you”.
Invändningen blir att sångarna gärna hade fått leka ännu mer med materialet. Den gemensamma respekten för Björn & Bennys gärning må vara förståeligt stor men så fort numren ur såväl musikalerna som Abba-katalogen faller in i vördnadsfull hovsamhet blir det genast betydligt mindre intressant. Bokstavstrogna tagningar av ”Dancing queen” har vi hört förr, och utan den unika röstmagi som fanns i Abba blir det i de lägena lätt lite Wallmans även med så här etablerade vokalister.
Men oftare lyckas de fyra pussla ihop sina olika infallsvinklar på en legendarisk låtskatt till något som inte bara känns personligt utan rentav blir mer än summan av delarna.
Så de får gärna tänja vidare på ramarna under resans gång.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik