Bra men sorglig repris

Markus Larsson

helskärm

KONSERT Spelningen handlar i första hand om Lauryn Hill.

Men hon säljer in låtarna med Fugees bättre.

Ms Lauryn Hill feat. Wyclef Jean
Plats: Tele 2 Arena, Stockholm. Publik: Ingen uppgift (en tredjedel av arenan används och det gapar ändå rätt tomt på de översta läktarna). Längd: 1 timme och 45 minuter. Bäst: ”Ready or not” och ”Fu-gee-la”. Sämst: Lauryn Hills son Zion Marley får göra ett litet eget set som känns rätt onödigt och tunt.

Konserten firar de två albumen ”The miseducation of Lauryn Hill” och ”The score”. Från början var det också meningen att Fugees skulle återförenas en gång till på scenen. Men det senare hände aldrig. I USA ställdes den versionen av turnén in två gånger innan den hann börja.

För några veckor sedan stämde dessutom Pras Michél sin bandkollega Lauryn Hill. Han verkar tycka att hon är, milt uttryckt, besvärlig. Pras anklagade henne bland annat för bedrägeri och kontraktsbrott. Han syns med andra ord inte till. Den sista tredjedelen av konserten är vigd åt Fugees men Lauryn Hill och Wyclef Jean framför låtarna som en duo.

När Apple Music listade de 100 bästa albumen genom tiderna i år blev ”The miseducation of Lauryn Hill” etta. 26 år efter att Lauryn Hills första och enda studioalbum släpptes är det fortfarande svårt att hitta något som kan mäta sig med musiken. Blandningen av soul och hiphop, reggae och pop var lika ikonisk som ”Songs in the key of life” med Stevie Wonder eller ”Enter the Wu-Tang (36 chambers)” med Wu-Tang Clan.

Ironiskt nog har Lauryn Hill själv varit en av skivans sämsta ambassadörer. I stället för att spela in en uppföljare har hon ägnat sig åt att bygga om och i princip förstöra låtarna på scen. Det har, för det mesta, låtit navelskådande och ansträngt. I år har hon tonat ner sina värsta excesser. ”Doo wop (that thing)” är fantastisk men den som exempelvis väntar på en lysande version av ”Ex-factor” får gnissla tänder ett tag till.

Lauryn Hill gestikulerar hela tiden till ljudteknikern, vilket sällan är ett bra tecken. Det låter ofta som att hon vill sjunga sina låtar på ett sätt och att bandet, som består av över ett dussin personer, försöker spela något annat.

Allt får en enklare, tydligare och bättre struktur när Wyclef Jean glider in i ett par svindyra solbrillor. Hitsen får vara hits. Hans förmåga att lyfta en publik flera meter upp i luften utan att de lämnar golvet är lika fascinerande nu som för över 20 år sedan. Med Wyclef som sparringpartner växer även Lauryn. Sången och rappen hade kunnat slå hål på en sandsäck, särskilt i ”Ready or not” och ”Fu-gee-la”.

Det är åtminstone en droppe av vad Lauryn och Wyclef, ensamma eller tillsammans, kunde ställa till med mot slutet av 90-talet. Känslan efteråt är ändå lite sorgsen. Att varken ”The miseducation of Lauryn Hill” eller ”The score” fick en fortsättning är underligt. Det borde ha kunnat bli något annat, större och mer levande än en repris efter repris av samma sak.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik