Magnetiserande mörker på The Cures comeback
Publicerad 08.40
ALBUM Första The Cure-albumet på 16 år var sannerligen värt att vänta på.
När en 65-årig Robert Smith processar personlig sorg och saknad över åtta kompromisslösa låtar vecklar ”Songs of a lost world” ut sig till en av det legendariska bandets starkaste skivor.
The Cure
Songs of a lost world
Polydor/Universal
ROCK ”Förut skrev jag om saker jag trodde att jag förstod. Nu förstår jag dem”, sa Robert Smith i en NME-intervju 2019, när en stor del av den här skivan redan var inspelad och The Cures evige ledare själv trodde att den snart skulle komma ut.
Så blev det inte, som bekant. ”Songs of a lost world” är The Cures första album på 16 år och uppenbarligen ett som de har fått kämpa med.
Men så har mannen som i princip på egen hand satte ramarna för både depprock och gothrock, utan att själv egentligen riktigt passa in i det som de genrerna snabbt utvecklades till, gått igenom en del sedan senast.
Flera personer i Smiths närhet har gått bort. Själv har han upplevt symboltyngda födelsedagar som 60 och 65, den sortens milstolpar som för vem som helst skickar ovälkomna påminnelser om att tiden faktiskt är ändlig men som för någon stämd lika mycket i moll som Smith förmodligen blir extra påtaglig.
Nu har han levt igenom en rejäl och reell dos av den sortens mörker som han tidigare romantiserat och till stor del byggt en av de senaste 49 årens mest imponerande popkarriärer på.
Det resulterar i en åtta låtar lång svit som, om vi nu ska jämföra det här bandet med sig självt, närmast leder tankarna till de mest svärtade stunderna i diskografin, som 1989 års ”Disintegration”.
Men det som verkligen skakar om med ”Songs of a lost world” är att albumet är gjort nu, i övre medelåldern, och över skivan vilar en liten känsla av att det här kan vara den sista musik som kommer från The Cure.
Jag tror kanske inte riktigt det, Smith har sagt att det finns material till ytterligare en eller rentav två skivor helt eller delvis inspelat, men ändå.
Stämningen av slutgiltighet är påtaglig, och precis som konserterna på senaste turnén ramas albumet in av öppningsspåret och finalnumret.
I ”Alone” väntar Smith i över tre minuter innan han börjar sjunga: ”This is the end of every song that we sing”. I tio minuter långa ”Endsong” är de centrala raderna ”left alone with nothing, at the end of every song”.
Jag, som aldrig hade någon tonårsfas med svartfärgat hår och Kafka-bok i fickan och i ärlighetens namn alltid föredragit popsidan av The Cure, borde kanske rygga när bandet levererar karriärens på flera sätt tyngsta och mörkaste album. Men den ödesmättade kompromisslösheten i den här musiken är tämligen magnetiserande.
Huvudsakligen processar Smith väldigt personliga ämnen: sorg, saknad, ensamhet, tomhet och skuldkänslor, löften som bröts och ord som aldrig blev sagda, till allt annat än blygsamma ljudbyggen som stryker ännu mer svart bläck under orden.
Han undrar var alla år tog vägen och tänker på den begränsade mängd som är kvar.
”And nothing is forever” är krasst konstaterande och försiktigt upplyftande på samma gång, med betagande vackra synthmattor.
”All I ever am” hanterar insikten om att det själsliga sökandet är en resa som aldrig tar slut, backad av pockade suggestiva trummor och karakteristiska The Cure-gitarrer.
I ”Drone: nodrone”, det närmaste en poplåt det här albumet kommer med ett försiktigt dansant beat och fräna Reeves Gabrels-gitarrer, blir Smith existentialistisk på ett annat sätt när en en drönare glider förbi utanför hans hus och han funderar på vad som är värst, att vara övervakad eller inte veta om man är övervakad.
”Warsong” är ett slags rock som nästan ingen annan gör längre och som för tankarna till vad Trent Reznor sa i sitt tal när The Cure valdes in i Rock And Roll Hall of Fame: ”De har varit moderna och omoderna så många gånger de senaste 40 åren att de blivit ett mode i sig självt.”
Så är det verkligen. Ingen behöver gå längre än till en av bandets inte sällan på tok för långa spelningar, som 60- och 70-talister numera inte sällan besöker med sina tonårsbarn, för att förstå vilken kultur The Cure har utvecklats till.
Med ”Songs of a lost world” visar de för första gången på väldigt länge att de alltjämt är ett band att räkna med även på skiva.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik