Han går runt med en flaska gift från Darknet
Sara Bergmark Elfgren uppdaterar skräckromantiken till vår tid
Publicerad 04.00
När man blir bedragen hamnar man i ett Upside down. Färgerna rinner bort, tillvaron förlorar sin skärpa och man isoleras i sitt eget medvetande, ungefär som i ”Stranger things”. Sara Bergmark Elfgrens nya bok har den talande titeln ”Ö” som pekar mot det sistnämnda, men också mot den konkreta platsen Tallholmen där ett svartsjukedrama utspelar sig.
I centrum står jagberättaren Mirjam som just blivit lämnad av sin sambo Juan för en kollega. Men i sin bedrövelse förstår hon att hennes syster Nia har det ännu värre. I åratal har hon misshandlats av sin make Konrad, son till en fastighetsmagnat och en demonisk korsning av Donald Trump och Mr. Hyde. Talande för honom är att han går runt med en flaska gift, köpt på Darknet, för att Nia aldrig ska känna sig säker vid måltiderna. När Nia bjuder till middag ser Mirjam sin chans att rädda henne.
Dubbelgångarmotivet är ett av de mest odödliga i gotisk litteratur. Tanken att vi skulle ha en mörk version av oss själva finns i klassiker som R. L. Stevensons ”Dr. Jekyll och Mr. Hyde” och Charlotte Brontës ”Jane Eyre”, men också i samtida romaner som Stephen Kings ”The dark half”. Det är en tilltalande trop: idén att ett och samma problem kan utforskas i olika kretsar av helvetet är suggestiv. I ”Ö” är Nia den mörka versionen av Mirjam: okänd för Mirjam ända in i tonåren (resultatet av en otrohetsaffär). Dessutom med en demonisk variant av Juan till make.
… havsörnar svävar över ön och blodiga män stapplar runt i regnoväder
Sara Bergmark Elfgren har blivit en av våra mest framgångsrika skräckförfattare. Samtidigt har hennes böcker långsamt krupit upp i åldrarna. Engelsforstrilogin (med Mats Strandberg) var skriven för mellanstadiebarn, ”Norra Latin” för högstadiet och ”Grim” för gymnasiet. ”Ö” med sin mörka marmorering – det insprängda patriarkala våldet – är hennes första vuxenbok. Att skriva för högre åldrar är på intet sätt synonymt med ”mera avancerat”, men i Bergmark Elfgrens fall har det skett en litterär och språklig mognad. Egentligen har hon varken bytt tilltal eller stil, snarare vuxit in i sättet att skriva. Kontakten med motiven har känts mer genuin, temana har blivit djupa källådror.
I ”Ö” använder hon det gotiska staffaget friskt: det åskar och dundrar under middagen, havsörnar svävar över ön och blodiga män stapplar runt i regnoväder. Genreskickligheten syns ända ner på teckennivå: under middagen tittar Nia på Mirjam med ”den drunknades blick”, som om hon ”fastnat i en underström”. Skräcklitteraturen kan som ingen annan skapa oroande bilder – och låta dem kommunicera med varandra. Vid ett annat tillfälle ser Mirjam Konrad misshandla Nia och slås av hur han på ett ”vardagligt sätt kavlar upp ärmarna” före. Bitvis känns det som om språket har ett sataniskt kontrakt med det patriarkala våldet, på samma sätt som i Lina Wolffs mästerverk ”Djävulsgreppet”.
Före middagen tätnar intrigen. Nia serverar Konrad en smoothie innehållande hans eget gift och sällskapet luras att Konrad blivit magsjuk, när han i själva verket ligger död på övervåningen. Men så plötsligt hörs duschen sättas på och knarrande steg i tiljorna. Var Konrad bara skendöd eller spökar det i huset?
Nu ska det sägas att Bergmark Elfgren knappast skriver några perfekta romaner. ”Norra Latin” var alldeles för lång, försöket att överföra dödsmetall till litteratur i ”Grim” fungerade bara bitvis. Under middagen i ”Ö” upplöses inledningens förtätade stämning till en disig realism. Där – typiskt för samtida skräck – ointressanta klassmarkörer mellan middagsgästerna spelas ut. Inte heller är Bergmark Elfgren särskilt bra på att skriva otäckt. Till skillnad från John Ajvide Lindqvist är hennes spöken sällan läskiga och Mats Strandberg använder teaterblodet mera frikostigt.
Stirrar man sig blind på detta missar man dock med vilken passion Bergmark Elfgren tar sig an den gotiska litteraturens klassiska teman. ”Ö” är en berättelse om hur nära alternativa verkligheter alltid är, hur lätt det är att förirra sig i en mörk labyrint. Och att Bergmark Elfgren inte tycks ha ambitionen att skrämmas ska nog förstås som att hon knyter an till en äldre skräcktradition – innan allt blev ”hoppa till-effekter”.
Under 1800-talet skilde man på genrerna ”horror” och ”terror”. Medan den förra gestaltade våld utan medkänsla betecknade den senare en högstämd litteratur om människor som råkat i olycka. Målet var att framkalla melankoli snarare än att få läsaren att rysa. Med ”Ö” lyckas Bergmark Elfgren uppdatera denna äldre skräckromantik för vår tid. Det är inte så mycket en roman som vill skrämmas. Snarare skildra skrämda och skrämmande människor.
