Så många dör – men var finns smärtan?

Känslorna drunknar tyvärr i all kitsch i Sara Stridsbergs nya roman

Kajsa Ekis Ekman

helskärm

Nina Stjärne driver runt i kvarteren kring Dramaten och väntar på att hennes far ska dö. En far som aldrig varit någon vidare far. Hon kommer från en släkt som hemsöks av en förbannelse – alla blir mentalsjuka och drunknar en efter en. De hittas i sjöar, hav, fjärdar eller försvinner i alkoholen, ”det svarta sömnvattnet” medan badkar svämmar över. Till och med den gamla Amazonen körs ner i havet, fylls med saltvatten och får bärgas bort. Släktens fäder är fulla och frånvarande och mödrarna avskyr hemarbete.

När vi möter Nina och de sexton andra huvudpersonerna är historien redan slut. Katastroferna har inträffat och kvar finns en nostalgisk längtan tillbaka till den förlorade barndomens strand, Panic Beach, nu omdöpt till Hawaii. Vattnet vid Panic Beach är blänkande till skillnad från de andra vattnen som ofta är dyiga, förruttnande eller kantade av gigantiska lila blommor.

Sara Stridsbergs klassiska teman finns med andra ord också här: dragningen till vattnet, mentalsjukdomen, döden, det amerikanska och cigaretterna som fetisch. Sexualiteten är dock nedskruvad och hastas förbi i formuleringar som: ”vi älskade i gräset med vakternas hundar skällande på avstånd” eller ”de älskar intill orgeln när Bach överröstar deras rop”.

Om allt detta ger läsaren dramatiska bilder i huvudet så är det helt riktigt. Det här är ingen berättelse. Det är en samling stiliserade stilleben i ett album. Målade på fotografier – jag får associationer till Karin Broos konst. Boken växlar mellan dessa stilleben: en bild på en pool i Buenos Aires, en bild på en sextonåring med lösögonfransar och mongoliska drag som blöder av skärsår och som blir Ninas flickvän för att sedan försvinna, en bild på en judisk mor som hänger över Toran och vill ha en judisk svärdotter.

Det är en teknik som kan skapa sköna bilder, men som ju blir ett estetiserande av livet. Så många personer som försvinner och dör i boken och ändå denna förbannade estetik som tar över till den grad att handlingen kommer i bakgrunden. För det är inte bara släkten Stjärne som försvinner, även andra personer som kommer in i boken möter samma öde av någon anledning. Varför då? Var det inte en släktförbannelse, eller glömde hon att byta pensel?

Och viktigare: var är smärtan? Alla dessa dödsfall och de sörjande människorna blir nästan behagliga att betrakta. Jag undrar om det är därför Stridsberg så ofta väljer amerikanska namn på sina platser och personer – det amerikanska är redan så estetiserat att det blivit ”kult” och därmed förfrämligat.

Den här stilen har ju sina fans, och jag tyckte det gick an i ”Happy Sally”, var på gränsen i ”Drömfakulteten” och blev fullständigt vidrigt i ”Kärlekens Antarktis”, där styckmordet på Catrine da Costa, vår tids stora könstrauma, görs om till en sublim scen med ”doft av urtid”. Den prostituerade kvinnan som inte ville något hellre än att dö (för det är ju alla prostituerades öde) och väntade på någon som hade modet att göra det, allt medan gudarna höll andan och en flik himmel speglades i ögonen. Ett verkligt liv blev Hötorgskonst för överklassen.

Här är färgerna inte så grälla; mer pastell, så länge Stridsberg håller sig undan de stora bilderna (mentalsjukhuset, underlivet och döden) kan det nästan kännas verkligt. För här finns något riktigt under, och det är längtan efter en far. Dels den lille David som väntar på breven från fel far, men framför allt Nina, dottern som vill resa i tiden för att rädda sin alkoholiserade pappa undan släktens förbannelse. Hon längtar efter att ta den lilla pojken i hand och stoppa den utveckling som leder till det eviga drunknandet. Oh, här är det nästan att man känner med dem! Och jag vill säga: våga Stridsberg! Gå dit och våga vila i det! Men nej – det drunknar snabbt i all kitsch.