På Saltkråkan hade till och med båten en själ
Johan Svedjedals ”Den rätta knycken” påminner om hur mästerlig Astrid Lindgren var
Publicerad 2024-09-14 04.30
Alla gillar Astrid Lindgrens ”Vi på Saltkråkan” – men varför är den så bra? Är det för att den får oss att tänka på sommarlovet? Är det för att slutet är så förlösande? Är det för att den är en så härlig skildring av skärgården?
I Johan Svedjedals nya monografi ”Den rätta knycken” undersöker han just detta. Det är fascinerande läsning om hur det till synes enkla döljer så många avancerade litterära tekniker.
”Vi på Saltkråkan” var den enda av Astrid Lindgrens böcker som skrevs först för tv. Den blev genast en succé. Skådespelarna som gjorde Tjorven och Malin fick hundratals beundrarbrev och figurerade varje dag i pressen. När boken sedan kom 1964 blev den direkt en bestseller – Fogelströms ”Minns du den stad”, som kom ut samma år, sålde bara hälften så mycket.
Berättelsen om storstadsfamiljen som kommer till landet är en berättelse om en serie prövningar som familjen måste gå igenom för att bli accepterade. Lyckan kan inte uppnås utan att först betalas med lidande. De karaktärer som är pengagalna, snobbiga eller kärlekslösa bestraffas, som Malins kavaljer Krister eller direktör Karlberg.
Melker själv är en commedia dell’arte-karaktär, vilket Lindgren själv nämnde i sina brev från den tiden. En familjeförsörjare vars klumpighet fungerar som motvikt till det patriarkala. Hans tvivel på sig själv – om han verkligen klarar att sköta ett hus på landet och om han verkligen kan skriva böcker – får båda svar i slutet. En liknande karaktär är Tjorven, en blandning mellan Emil i Lönneberga och Karlsson på taket, som har rollen av matriark och öns själva ”ande”. Det är genom att böja sig för hennes skarpa kommentarer, som Melker slutligen blir accepterad.
Astrid Lindgren använde också grepp från sagans form, som det magiska tretalet. Melker trasslar till det tre gånger innan det blir rätt, Malin provar tre friare innan det blir rätt, Pelle har tre djur innan han till slut får hunden Jumjum.
Astrid Lindgren var mycket riktigt en förkämpe för bevarandet av naturen och skärgårdslivet som det såg ut förr
Lindgren bröt också med flera av de litterära dogmerna som rådde på 1900-talet, som ”show, don’t tell”. ”Vi på Saltkråkan” har en allvetande berättarröst som förklarar vad människorna gör och tänker, vilket bidrar till att läsandet av boken blir så angenämt: någon håller en i handen medan barnen är ute med båten i dimman.
Det finns också en stor inlevelse i annat än människor: hunden Båtsman naturligtvis, men också skärgårdsbåten Saltkråkan I som förlänas en egen själ. För ”Vi på Saltkråkan”, skriver Svedjedal, är också en berättelse om kampen mellan det förmoderna och moderniteten, där det förmoderna avgår med segern. Astrid Lindgren var mycket riktigt en förkämpe för bevarandet av naturen och skärgårdslivet som det såg ut förr, med träbåtar och gamla bryggor.
Att en sån här succé skulle kunna upprepas i en ny produktion tvivlar jag på, och att ens försöka ser ut som ett medvetet och grymt sätt att försöka öka motsättningarna i samhället. Det är synd att Svedjedal intar en nihilistisk Fredrik Lindström-inställning till detta, i stil med ”allt kommer alltid att utvecklas”.
Svedjedal ägnar mycket utrymme åt receptionshistoria – hur många gånger boken och tv-serien nämndes i pressen, vad som hände när SF köpte Artfilm och så vidare. Det är inte jätteintressant. Monografins stora behållning är att vi förstår hur stor Astrid Lindgren var som författare, hur mästerligt hon behärskade hantverket, vilken empati och fingertoppskänsla hon besatt. Det är läsning för alla som älskar Saltkråkan. Det jag gärna skulle ha velat veta lite mer om, är varför barn älskar Saltkråkan.
