Det du brinner för kan faktiskt vara värdelöst

Nina Björk vill att vi ska värdera och bedöma våra liv

Eric Rosén

helskärm

Ett skäl till att Nina Björks nya bok är så intressant är att hon månar om att göra sig förstådd.

Behållningen är inte främst att jag håller med eller blir utmanad. Båda de sakerna inträffar, jag blir också både irriterad och underhållen. Men kvaliteten är i huvudsak en annan: Att texten välkomnande förmedlar känslan av ett vi som tänker tillsammans, läsaren som grubblar ihop med Nina Björk och söker slutsatser.

Det är ovanligt i svensk offentlighet.

”Medan vi lever: Tankar om existensen” heter den. Den kommer fyra år efter ”Om man älskar frihet: Tankar om det politiska” (W&W). Då mer eller mindre pulveriserade Björk alla fantasier om att vi lever i en meritokrati – och gjorde också rent hus med ett antal andra marknadsliberala trossatser. Samtidigt fanns ibland ett raljant tonfall av den typ som funkar i tidningstext men som gör en bok sluten.

Nu är Nina Björk betydligt mer prövande, sökande – närmare den röst som tog sig an tillvaron i fenomenala ”Lyckliga i alla sina dagar: om pengars och människors värde” (W&W, 2012).

Björk beskriver själv, i efterordet till ”Medan vi lever”, hur hon förvånats av sin rädsla för att individen håller på att försvinna, av att möjligheten att ha en personlighet, som inte är en produkt eller en persona, är på väg att gå förlorad. Inte trots att vi lever i en tid fixerad vid hur vi framställer oss själva på Instagram – utan just därför.

Vi offrar hela våra verkliga jag och ersätter med profiler och presentationer.

I stället för att, som hon kanske brukar, betona det kollektiva, är Björk här mest upptagen av autenticitet, personlighet och självframställan. Hon efterlyser en mänsklig och moralisk kärna, något du som enskild inte är beredd att överge, för att du alls ska få påstå att du har en identitet. Hon frågar sig, med hjälp av såväl Martin Luther som Jia Tolentino, vilka val en människa verkligen kan göra utan att sluta vara just sig själv.

Nina Björk argumenterar för vikten av att vi måste värdera och bedöma kvaliteten i vårt varande och görande. Det är en på olika sätt återkommande tanke i flera av hennes böcker. Hon är uppenbart frustrerad av ett offentligt samtal där kritik mot någons handlande – att någon kanske kränger smink eller försäkringar på Instagram med sina privata erfarenheter som säljargument – ses som kritik mot den privatpersonen, eller till och med som kvinnohat. Hon bråkar i sin nya bok med såväl Alex Schulman som Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli.

Vi måste få argumentera för att vissa saker faktiskt är bättre och andra sämre, menar Björk. Det där fanns med redan när hon för 17 år sedan skrev om ”skitdrömmar” och ännu mer utvecklat här. Det är inte heller mindre sant i dag än då.

Flitigast refererad i ”Medan vi lever: Tankar om existensen” är den amerikanska filosofen Susan Wolf. Hon har, återger Björk, skrivit att ”mening i livet uppstår ’när man finner sig själv kunna älska det som är värt att älska’”.

Det kan läsas som en plattityd men ställer krav på oss. Det är raka motsatsen till idén om att det räcker med att ”hitta det du brinner för”. Det räcker absolut inte – inte om du brinner för fel saker. Björk slår fast att människan till skillnad från djuren har en unik möjlighet att misstänkliggöra sina egna begär. Och därför en skyldighet att göra just det. Trist moralism? Ja, det handlar om moral, är hennes svar.

Det är befriande, tillbaka till rätt och fel, bra och dåligt. Att vara trogen en kvalitativ bedömning av sitt liv och sina val innebär flera saker. Jag vill nästan kalla det gymnasialt, men som en komplimang.

Några svagheter finns i ”Medan vi lever”. I annars intressanta resonemang om smartphones och sociala medier sipprar en del slängig gnällighet in. Och hon läser ibland andra dåligt. En lättsam formulering i en Expressen-krönika av Malte Persson gör hon till gravallvar och drar orimligt dramatiska slutsatser av: ”Om Persson verkligen menar det han skrev måste han ju också mena att vi kan lägga ner konst, litteratur och filosofi”. Då och då vänder sig Björk till läsaren som om hon skrev för barn, på ett sätt som inte rimmar med resten av boken. Som när hon lägger till en bisats om Sisyfos: ”Honom har ni nog hört talas om?”

Men helheten är härlig. Nina Björk vill mer för oss, har högre tankar om människan. Hon kompromissar inte med sina principer, men anstränger sig för att hitta en tankepartner i sin läsare. Hon jobbar sig envetet framåt för att göra sig begriplig och vara till nytta.

Det är i allra högsta grad meningsfullt.